Den senaste veckan har jag suttit med näsan i Weber. Nej, det är inte min hund som heter så. Inte heller är det namnet på någon ny sorts krokus som jag sitter och luktar på. Nej, jag tänker på Max Weber, den klassiske tyske sociologen, som gjorde så träffande analyser av det moderna byråkratiserade samhället medan det ännu höll på att ta form i början av nittonhundratalet. Inte helt lättläst är han, den gode Weber, men full av relevans även för dagens postmoderna samhälle.
Det jag särskilt läst om är karismatiskt ledarskap. Mycket spännande. Det handlar inte bara om ledare med stark personlig utstrålning, som man kanske skulle kunna tro. Nej, det är fråga om ett alldeles speciellt förhållande mellan ledare och efterföljare, där efterföljarna är övertygade om att ledaren är en exceptionell person, utrustad med exceptionella egenskaper - ja, kanske till och med en särskilt gudabenådad kvalitet. Detta är grundformen för ledarskap för nya religiösa rörelser, från Jesus Kristus och framåt.
Men karisma förekommer också i mindre renodlad form, till exempel bland politiker och inspirerande ledare för företag och ideella organisationer. Jag säger bara John F. Kennedy, Mahatma Gandhi, och varför inte IT-gurun Jonas Birgersson.
Birgerssons karisma falnade visserligen så fort framgången svek honom. Men det stämmer helt med Webers teori - karismatiska ledare måste hela tiden bevisa sin speciella förmåga, annars tror anhängarna att de har förlorat den, och de tappar hela sin utvaldhet. Ett sätt att bevara sin karisma är därför att hålla en viss distans till den vardagliga, konkreta politiken och alla dess risker för uppenbara misslyckanden.
Att hålla en sådan distans brukar kungar vara bra på, inte minst moderna monarker. Hela deras magi bygger på att de inte kommer för nära den banala vardagen, utan lever avskilda, lätt upphöjda från oss andra, om än med en folklig framtoning. Många jämlikhetsivrare tycker att den där upphöjdheten är helt outhärdlig, men själv tycker jag att den är ett lågt pris att betala för kungadömets magi.
Detta bör man nog ha i tankarna när det gäller exempelvis kronprinsessan Viktoria och hennes pojkvän Daniel. Han är inte godkänd av kungafamiljen, skriver kvällstidningarna upprört, eftersom han inte får vara med vid officiella tillställningar. Men Viktoria och Daniel är ju inte gifta, inte ens förlovade, och hur skulle det gå med avskildheten och värdigheten om de kungliga visade upp sina inofficiella relationer hur som helst? Karisman skulle ryka direkt.
Webers tankar kan också sprida ljus över vad som händer på ledarfronten inom dagens svenska socialdemokrati. Etablerade partier fungerar ofta som byråkratier, menar Weber, vilket på sätt och vis är rätt bra, för det gör dem pålitliga och effektiva. Men även de mest byråkratiska partier behöver ofta en karismatisk ledare i toppen för att dra till sig anhängare.
Ändå är det vanligt att partifunktionärerna motarbetar sådana tendenser, eftersom karismatiska ledare innebär ett hot mot deras eget inflytande.
Just så verkar det vara inom dagens socialdemokrati. Göran Persson drömmer om ett liv på landet och folk är därför på spaning efter en efterföljare. Den ena av kandidaterna, Pär Nuder, Göran Perssons favorit, tycks sprungen direkt ur partiapparaten. Han har en pålitlig och ytterst seriös profil. För de flesta verkar han nog ungefär lika spännande som sin nuvarande titel, samordningsminister, med dess distinkta klang av apparatchnik. Mot honom står folkets favorit, den livfulla Margot Wallström, som väcker inspiration, förtroende och rentav tillgivenhet i breda lager, i alla fall bland de egna partianhängarna.
Det ska bli intressant att se vad som visar sig starkast inom socialdemokratin, behovet av ordning eller behovet av karisma.