Varav hjärtat är fyllt, därav talar munnen, brukar det heta. Då är det förstås inte svårt att förstå vad en nybliven mormor vill dela med sig av.
I början av januari kom han. Pytteliten och söt som en dockpojke. När han för första gången fäste sina stora mörka ögon på mig förlorade jag mitt hjärta åt honom.
Att få ett barnbarn är som att bli förälskad. Man svävar med fötterna en liten bit över marken, och det mesta av livet i övrigt blir ovidkommande. Varje stund då föremålet för kärleken är på avstånd betyder längtan blandad med oro.
De 20 milen som skiljer mitt barnbarn och mig åt känns oändliga.
När jag sitter med mitt späda barnbarn i famnen, eller tittar på honom när han sover fridfullt och oskuldfullt blandas glädjen över att han finns med tankarna på hur hans framtid ska bli. Ska han bli mobbad? Har skolan hunnit bli ännu mer kontraproduktiv med sitt allt hårdare klimat parallellt med en tilltagande slapphet. Klarar han den allt tuffare konkurrensen om utbildningsplatser och jobb? Hur illa står det till med vår miljö när han blir vuxen?
Mitt barnbarn är ett privilegierat barn, ett efterlängtat barn, ett barn med välutbildade, kärleksfulla föräld-rar. Jag upprepar detta som ett mantra för att intala mig att han ska få ett gott liv. Kanske han rent av bär i sig anlag och förutsättningar som med tiden gör honom till något lite av en världsförbättrare. Kanske blir han forskaren som slutgiltigt löser cancerns gåta, eller en skicklig möbelsnickare som åstadkommer underbara ting som fägnar människors ögon.
Så blandas hjärtklappsalstrande farhågor och positiva framtidsdrömmar. Jag vet att väldigt lite av det jag tänker kommer att visa sig ha relevans när det lilla underbara gossebarnet förvandlats till en vuxen man. Han ska välja sina egna vägar, fatta sina egna beslut och nå sina egna mål.
Den lille sover liggande på mitt bröst och ljudet av våra hjärtslag blandas. Det är en stund så fylld av kärlek och tacksamhet att jag just då kan förtränga tanken på att männi-skor förmodligen just då spränger sig själva och andra till döds. I Irak, Israel, bland palestinierna och i Afghanistan. Jag är just där och då immun mot tankar på hatet som får olika folkgrupper i Afrika att döda, pina och lemlästa varandra.
Vi, den lille och jag, är som inneslutna i en glasbubbla, skyddade från allt svårt och farligt. Inne i bubblan finns bara utrymme för min kärlek till barnet och barnets totala tillit till mig.
Teven står på en bit bort i rummet och jag hör avlägset ett inslag om moderaternas självrannsakan beträffande sin överoptimistiska skattesänkningspolitik. Jag hör att våren är tio dagar försenad och att kaffeskörden i Brasilien slagit fel och att vi kan vänta oss höjda priser här upp i kaffets förlovade nordliga område. Jag hör utan att egentligen höra.
Den lille börjar röra på sig. Hans sovstund är slut och jag vet att det dröjer bara en liten, liten stund innan han skrynklar samman ansiktet och högljutt kräver att bli matad. Och jag fylls av tacksamhet för att den lille hör till de barn i världen som får mat när de är hungriga.
Innan hans mamma tar över sträcker den lille på sig och jag tar hans ena hand och tänker på allt som ska hända fram till dess den späda näven blivit så stor att min egen ryms i den.