När politiken är som sämst ägnar man sig åt rent önsketänkande. Obegripligt nog anses detta samtidigt vara den finaste, mest ideella formen av politiskt tänkande.
Vad är de så kallade fredsvännernas föreställningar om att världen skulle bli fredligare om bara fler ville lyssna till deras krav på total nedrustning annat än rent önsketänkande? Att de inte har några som helst förutsättningar att bli bönhörda av skurkstater och terrorister väljer de att blunda för. Fredsextremismen kan lätt förvandlas till ett akut krigshot.
Och ta kommunisternas förkunnelse om att en värld utan privat företagsamhet är vägen till ett lyckligare samhälle som vårdar människor och miljö. Verkligheten visade sig vara den rakt motsatta. Murens fall avslöjade ett elände långt värre än de mest hätska antikommunister kunnat föreställa sig.
Eller ta det ämne som debatterades i riksdagen igår: den svenska energipolitiken. I över tre decennier har kravet på kärnkraftens avveckling förenats med visioner om ett samhälle som får sin energi från vind, vatten och sol.
Jag tvivlar inte ett ögonblick på idealismen hos kärnkraftens motståndare. Men önsketänkandets huvudroll i deras föreställningsvärld har bara blivit tydligare med varje årtionde som gått utan att någon av de alternativa energikällorna givit mer än marginella och dyrbara tillskott till vår försörjning.
Ändå viker man inte från kravet att kärnkraften ska avvecklas, helst genast och i varje fall med stora steg varje år. Teorin är nu att endast om vi avstår från denna billiga energi blir trycket tillräckligt starkt för att sätta fart på utvecklingen av alternativ. Annorlunda uttryckt: bara om vi får en påtaglig energibrist kommer investeringarna i andra energikällor att bli så stora att det finns förutsättningar för att de ska kunna bli verkliga alternativ.
Tillgången på billig energi är en grundläggande förutsättning både för vårt välbefinnande och för den ekonomiska utvecklingen. En mer ansvarslös tanke än att vi ska avveckla kärnkraften innan det finns likvärdiga alternativ är därför svårt att tänka sig.
Jag kan inte tänka mig att det finns någon som har något emot en utveckling av nya energisystem som till samma låga kostnader som kärnkraften och i samma omfattning kan förse oss med vad vi behöver utan att skapa nya miljöproblem.
Vad som händer är tyvärr något helt annat nämligen att utan tillräcklig egen försörjning med kärnkraft kommer vi antingen att köpa in el som producerats utomlands i kraftverk som aktivt bidrar till miljöförstöringen eller också själva återgå till att tillverka el med hjälp av kol och olja.
Det finns ett aktuellt förslag om att återstarta ett gammalt kraftverk i Stenungssund som ensamt skulle i det närmaste fördubbla utsläppen av svavel, förutom en stor mängd koldioxid.
Vindkraften har inte tillnärmelsevis levat upp till sina anhängares förhoppningar. Förutom att metoden är dyr ställer den till med så omfattande miljöproblem att det är helt otänkbart att den skulle kunna ersätta kärnkraften. Vindkraften kommer aldrig att kunna byggas ut till ens en bråkdel av det antal vindmöllor som dess anhängare drömt om.
I det läget är en fortsatt användning av kärnkraften det enda realistiska framtidsscenariot i en värld vars oljeresurser kommer att ta slut och med oljepriser som redan är skrämmande höga.
Kärnkraftens anhängare ses som cyniska förespråkare för en livsfarlig och människofientlig industri. Försvarsvännerna har fått samma sorts anklagelser riktade mot sig, precis som antikommunisterna.
Önsketänkandet har ett högt tjusighetsvärde. Men bara så länge de troende inte får chansen att förverkliga sitt program.