Mer kärnkraft löser inte klimatkrisen. Det finns framför allt två skäl som talar för det påståendet: uran är en miljöfarlig och icke-förnybar resurs och investeringar i kärnkraft drar resurser från hållbara lösningar.
Tyvärr tiger regeringen om detta. Och när kärnkraftsindustrin nu använder klimatfrågan som svepskäl för sina egna intressen svänger centerpartiet och kristdemokraterna.
Förstår inte Maud Olofsson och Göran Hägglund att kärnkraften inte löser klimatproblemen? Varken för svensk eller internationell del?
Uppgifterna om hur länge de kända urankällorna räcker med dagens förbrukning varierar mellan 53 och 85 år, eller längre - vilket är mycket kortsiktigt. Lägg därtill att kärnkraften står för cirka sex procent av energin i världen så står det klart att den är marginell.
Eftersom kärnkraften är dyr och har en rad säkerhetsproblem är den inte ett alternativ i utvecklingsländerna. Där används ofta kol i stället, vilket gör det än mer angeläget att snabbt utveckla hållbara alternativ.
Sverige skulle kunna bidra till den här utvecklingen. Men det kräver resurser, som nu i stället går till reparationer av illa fungerande kärnkraftverk. Om den försenade kärnkraftsavvecklingen skyndades på igen skulle det frigöras medel, som skulle kunna gå till långsiktiga lösningar på klimatproblemen.
En kärnkraftsavveckling skulle inte heller innebära ökade koldioxidutsläpp eftersom effektiviseringar, biobränslen och vindkraft räcker som ersättning.
Samtidigt som kärnkraften inte löser klimatproblemen medför den också en rad andra problem.
Incidenterna i Forsmark förra året är tydliga exempel. Med tanke på de allvarliga konsekvenserna av olyckor får man inte blunda för ens de allra värsta tänkbara scenarierna.
Nya energislag bör därför ges företräde vid investeringar. Det vill även svenska folket. En Sifo-undersökning beställd av Naturskyddsföreningen visar att över 80 procent av svenskarna föredrar förnybara energislag som vind och biobränslen framför fossil och kärnkraft.
Ändå investerar folkets energibolag, Vattenfall, miljard efter miljard i kolkraft och kärnkraft.
Förutom riskerna vid driften av kärnkraftverk är också avfallsfrågan olöst.
Kärnkraftsindustrins förslag är att innesluta avfallet i kopparkapslar på 500 meters djup och kringgärdat av betonitlera. Men det finns många osäkerheter i den metoden. Avfallet ska förvaras i 100 000 år och klara både istider och jordbävningar.
Efter 30 års arbete med sitt koncept har kärnkraftsindustrin hittills inte visat något större intresse att undersöka andra metoder - trots att lagen kräver det.
En annan metod som enligt flera forskare kan vara säkrare är de så kallade djupa borrhålen, där avfallet placeras på 3 till 5 kilometers djup - alltså tio gånger så djupt - med stor potential att förbättra säkerheten.
Regeringen måste kräva oberoende utredningar av alternativ och säkerhet. Kostnaderna för sådana undersökningar bör läggas på kärnkraftselen.
Ytterligare en fråga är uranbrytningen, som har betydande negativa konsekvenser både för dem som arbetar med den och för miljön.
Intresset för att leta uran i Sverige är stort från många internationella bolag i dag. Men i stället för satsningar på kärnkraft bör alltså effektiviseringar och förnybara energislag premieras.
Vindkraften växer snabbast i världen. I Tyskland ger exempelvis vinden 22 TWh el varje år, vilket bara det motsvarar en tredjedel av elen från svensk kärnkraft.
Potentialen är med andra ord enorm.
Globala klimatförändringar kräver globala lösningar.
Kärnkraften är inte en sådan.
Lena Jarlöv
Vice ordförande i Naturskyddsföreningen
Inga-Sara Prinzencreutz
Ordförande i Naturskyddsföreningen i Östergötland