Höjdevall&Co tar till ännu ett gammalt knep. De pekar på incidenter som i realiteten inte innebar någon som helst fara men antyder att det kunde ha gått värre och lämnar till läsarnas fantasi att måla upp skräckscenarier. Felet med den debattaktiken är att den har föga med verkligheten att göra. Vad som helst kan målas upp som farligt med vilda "tänk om"-fantasier.
Jordbävningen i Japan var om något ett lysande exempel på hur stabilt byggda kärnkraftverk är. De japanska kraftverken är designade för att kunna hantera den värsta tänkbara jordbävning som kan ske i området utan att haverera allvarligt. Något som demonstrerades vid incidenten i somras.
Sen frågar sig Höjdevall&Co var det smälta radioaktiva järnet tog vägen vid Studsviksbranden, den viktigare frågan är om järnet överhuvudtaget var nog radioaktivt för att innebära en fara. Att något är radioaktivt innebär inte nödvändigtvis att det är farligt, vi utsätts för joniserande strålning dygnet runt, året runt, från naturligt radioaktiva ämnen.
Incidenten vid Ringhals är knappt värd att nämna. Endast generatorn, helt oberoende och skild från reaktorn, skadades. Samma sak kan hända vid vilket kraftverk som helst, oberoende om det är kol, biomassa eller kärnkraft det handlar om.
Svaret på deras fråga är nej, de incidenterna är inte på långa vägar nog för att känna oro inför kärnkraft. Jag föreslår att Höjdevall&Co bekantar sig med INES-skalan över kärnkraftsolyckor, då kanske de lär sig skilja på vad som är trivialt ofarligt och vad som kan innebär en fara för omgivningen.
Johan Simu