Ämnet som berörs i Hans Westerbergs artikel (Corren 13/8) borde uppmärksammas mer av arbetsmarknads parter: Individer inom vissa grupper har svårare än andra att hitta ett jobb och ännu svårare att hitta ett jobb de trivs med. Jag menar då invandrare, ungdomar, 50-plussare med flera.
Angående somalierna görs det gällande att de missgynnas extra, vilket är sant, på grund av bland annat avsaknad formell utbildning. Anledningen till det borde vara kaoset som råder i Somalia. I kombination med det starka anställningsskyddet på den svenska arbetsmarknaden resulterar det i somaliernas utanförskap, resonerar Westerberg. Det är ren spekulation.
Westerberg förklarar inte hur han kom till dessa slutsatser. Somalierna här i Sverige och i Östergötland har rätt att förkovra sig. Den blivande nationalekonomen förklarar inte hur det centrala anställningsskyddet utesluter de östgötska somalierna och många ungdomar från den östgötska arbetsmarknaden. Somaliernas och andra gruppers överrepresentation i arbetslöshetsstatistiken borde vara föremål för seriösa och nyanserade studier.
Det är sant att det finns en hög tröskel för att komma in i arbetsmarknaden. Jag tycker dock inte att kollektiva avtal och fackliga åtgärder - som tillkom för att göra arbetsvillkoren drägliga och komma ur fattigdomen och som i dag garanterar trygghet och stabilitet på den svenska arbetsmarknaden - är det egentliga hindret.
Att ersätta dessa med individuella avtal löser problemet tillfälligt, dock kan det också skapas problem längre fram. Jag själv har erfarenhet av hur arbetsgivare i arbetsintensiva branscher, genom individuella förhandlingar, lönedumpar genom att anställa folk från utsatta grupper.
Varför inte kräva att arbetsmarknadens parter ska ta sitt ansvar och förhandlar bort hinder för dessa grupper att komma in på arbetsmarknaden?
Asterios Nastradinis