I juni fattade fullmäktige i Linköping beslut om en omfattande spekulationsaffär. Kommunen ska låna upp 5,5 miljarder kronor för att sedan placera samma summa på penningmarknaden. Syftet är att begränsa den statliga skatt, 92 miljoner, som uppkommer på grund av den högtaxepolitik som kommunen driver. I en tidigare artikel (Corren 9/6) har jag redogjort varför höga fasta taxor på momsbelagda tjänster såsom renhållning, el, vatten och fjärrvärmeabonnemang är ekonomiskt ineffektivt. Det leder till en extrakostnad för Linköpingsborna om cirka 150 miljoner kronor i form av statlig moms och bolagsskatt.
Fullmäktiges beslut innebär att man ska matcha upplåning och placeringar på penningmarknaden med positiv marginal och detta genom att använda sig av mellanhänder, det vill säga banker och andra institut. Det låter sig inte göras, bankerna ska tjäna pengar och prissätter så att kommunens målsättning omöjliggörs. Det som då återstår för kommunekonomerna är att påbörja en omfattande spekulationsverksamhet med Linköpingsbornas inkomster som säkerhet. Man får då försöka låna upp pengar på korta löptider och placera långt och sedan hålla tummarna för att strategin ska hålla. Om däremot de korta löptiderna som man finansierar sig med drar iväg och man placerat pengarna bundet på 2-3 år uppkommer en rejäl förlust.
Detta beslut torde vara ett av de sämsta som någonsin fattats i fullmäktiges 146-åriga historia, om man beaktar hur ärendet förberetts, information till medborgarna och de konsekvenser spekulationsaffärerna kan komma att få.
I stället för dessa experiment, sänk taxorna och hyrorna med 4 000-6 000 kronor plus moms per hushåll, ta in momsen till kommunen genom en kommunal skattehöjning om 0,75 kronor. Denna lågtaxepolitik har brett stöd bland Linköpingsborna. Den utgör såväl god socialdemokratisk som liberal politik. Frågan är central och borde tas upp av något parti, så att väljarna har möjlighet att ta ställning i nästa års kommunalval.
Michael Cocozza