Gösta Björn, rektor emeritus, gör en snabbanalys av sakernas tillstånd i den svenska skolan (20/5). Det mesta som är av ondo beror på kommunaliseringen i allmänhet och Göran Persson (s) i synnerhet. Det är en grov förenkling av utvecklingen från tidigt nittiotal och fram till i dag.
Vad debattören har missat är att Sverige led av en allvarlig statsfinansiell kris under nittiotalet. Både regeringen Bildt och Carlsson fick hårdhänt skära i statsbudgeten. Tro inte att skolan hade fått stå orörd om det statliga huvudmannaskapet hade kvarstått. Alla politikområden fick bidra till saneringen av de statliga finanserna, detta gällde också statens bidrag till kommunerna.
Kommunaliseringen har inneburit skolutveckling och ett förstärkt demokratiskt inflytande. Snarare behöver decentraliseringen fortsätta och det lokala inflytandet över skolan stärkas ytterligare. Därför tog socialdemokraterna under förra mandatperioden initiativ till så kallade kommunfriskolor med lokala verksamhetsstyrelser.
Det finns många exempel på vad kommunalt huvudmannaskap har inneburit för verksamhetsutvecklingen i Linköpings gymnasieskolor. Här finns bland annat Internationell spetsutbildning (IB) och tvärvetenskapligt arbetssätt på Katedralskolan. Listan kan göras mycket längre.
Under senare tid har statligt driven verksamhet heller inte firat några triumfer. Ökad centralstyrning av arbetsförmedling och försäkringskassa avskräcker, liksom försvarsmaktens moras. Slutsatsen är att huvudmannaskapsförändringen har varit värdefull för skolan i ett alltmer heterogent Sverige.
Richard "Nicke" Bremer