Bilden känns inte igen av många byggherrar/fastighetsägare som får stångas mot kommunen för att få fram detaljplan för sina projekt. För några veckor sen uppmanade den mest aktive byggherren, Michael Cocozza, kommunen ”Sluta sätta krokben för byggandet”. Han liknade kommunens arbetssätt med ett Sovjetsystem.
I regeringen pratar Attefall om att bostadsbyggare ska ha kända och likartade regelverk att bygga efter i hela landet. Han avser att förbjuda kommunala särkrav som går utöver den statliga regleringen. I Linköping drabbas byggherrar av varierande särkrav. I Vallastaden satte kommunen upp så märkliga regler för hur husen skulle byggas att många av de intresserade byggherrarna valde att inte delta. Kommunens regler gjorde att man inte fick utlopp för att med egen fantasi och engagemang utforma bebyggelsen. Kommunen hade redan bestämt hur det skulle vara.
För en byggherre/investerare är det avgörande att marknaden tar emot projektet. Utformning, kvalité, kostnad/pris måste stämma med kundernas efterfrågan. Hos kommunen verkar marknadsperspektivet ointressant.
Fler byggherrar än Cocozza vittnar om att allt inte är så vackert som det sägs. Planarbete fördröjs, projekt blir liggande när en tjänsteman slutar, utformningsförslag ifrågasätts in absurdum som om byggherrar och deras arkitekter vore dilettanter. De resurser som har stärkts tycks hamnat i något av de svarta hål tjänstemännen pratar om, Vallastaden och Ostlänken. För andra angelägna projekt kan planarbetet stå stilla utan att det tillsätts resurser trots att det är byggherren som får betala även för kommunens tjänstemän.
Här måste politiken agera. Lär av Norrköping som tillsatte en byggakut av två politiker. Deras uppdrag är att identifiera och undanröja hinder för ökat bostadsbyggande. De har träffat bygg- och fastighetsföretag för att sätta sig in i marknadens villkor. I en rapport målar de upp en kommunförvaltning som ska ha en öppen och positiv attityd, beredd att stötta och hjälpa byggherrar att skapa bra förutsättningar för sina projekt. Om Linköping nu inte kan med att kopiera Norrköpings sätt så kan man väl åtminstone läsa in sig på rapporten och dra lärdom av den.
Inte bara byggherrar har sin marknad. Också kommuner och regioner lever i en konkurrenssituation, de tävlar om människor, företag, etableringar och investeringar. Tittar man på Linköping i Nai/Svefas ortsbedömning så har vi på två år dalat från plats 6 till plats 9. På samma tid har Jönköping klättrat från 9:e till 4:e plats!
Min bild är att Linköping behöver skärpa sig. Man kan börja med att visa öppenhet, ödmjukhet och hjälpsamhet till byggherrar som vill planlägga för nya framtidsinvesteringar i Linköping. En inbjudan till ett mer konstruktivt samarbete skulle välkomnas av många byggherrar.