Kommun- och finansmarknadsminister Mats Odell försvarar i en artikel regeringens beslut att skjuta till 17 miljarder kronor till kommunerna under den pågående lågkonjunkturen (Corren 2/9). Odell har rätt i att staten mer eller mindre är tvungen att hjälpa kommunerna finansiellt för att undvika nedskärningar i välfärden. Men han betonar inte kommunernas eget ansvar i sammanhanget. Att kommunerna visat sig så pass mer kriskänsliga än staten relaterar nämligen till den långsiktiga politik som förts de senaste tio åren.
Sedan slutet av 1990-talet har den genomsnittliga svenska kommunen ökat utgifterna per invånare med hela 35 procent. Denna markanta utgiftsökning förklaras i huvudsak inte av åldrande befolkning eller förändrad invandring. Inte heller har kommunerna tilldelats nya ansvarsområden som de måste bekosta. Och få skulle argumentera för att kvaliteten på den kommunala välfärden har ökat med 35 procent de senaste tio åren. I stället är en vanlig uppfattning bland allmänheten, och bland kommunernas ekonomichefer, att kommunal välfärd med tiden försämrats.
Under de goda tillväxtåren har kommunerna markant ökat sina utgifter genom att expandera kommunal byråkrati och bygga upp andra former av fasta kostnader, exempelvis genom investeringar i kommunala äventyrsbad. När krisen sedan slog till var de kommuner som drabbades hårdast i regel de som ökat utgifterna mest sedan 1998. Samtidigt har de mest frikostiga kommunerna inte skjutit till mera pengar till centrala välfärdsuppgifter än de mest sparsamma kommunerna.
Som Skattebetalarnas Förening har visat i sina kommungranskningar så finns omfattande möjligheter till besparing genom strömlinjeformning av kommunal verksamhet. Vi borde fokusera på dessa lösningar, snarare än på att överföra kommunernas ansvar för den egna ekonomin på staten.
Nima Sanandaji
Stefan Fölster
Robert Gidehag