När folk i allt större utsträckning upptäckte, och faktiskt insåg, att ingen behöver arbeta mer slutade alltför många att göra det. Man pensionerade sig allt yngre, man sjukskrev sig sammanlagd en månad per år, halva Norrland gick på a-kassa hela livet och fördrev tillvaron på Mallorca.
Det blev dyrt för staten, dvs för skattebetalarna, dvs för dig och mig. I Linköping fick man en lysande idé: vi gör som näringslivet, där får man ju kulorna att räcka och alla progressiva själar kan köpa Porsche för bonusen. Sagt och gjort. Kommunen förvandlade sig till tjusig företagskoncern. Kommunstyrelsen blev koncernstyrelse, nämnderna blev de ingående företagens styrelser och dotterföretagen döptes till resultatenheter (skola, dagis, äldrecenter osv).
Sedan gällde det att skapa en fri marknad inom denna företagskoncern, alltså köpare och säljare. Så en del tjänstemän fick en lapp på bröstet där det stod "beställare" och andra fick en lapp där det stod "utförare" (vilket alltså är samma sak som kund och försäljare på den öppna marknaden).
Sedan var det meningen att kommunen-koncernen skulle kunna köpa billigt av sig själv och bli stormförmögen eller åtminstone att få affärerna att gå ihop.
Ja, herre jösses.
I tolv år nu har ingen utomstående, dvs ägarna-skattebetalarna, dvs du och jag, kunnat begripa det fiffiga och det är väl tveksamt och någon politiker heller gjort det. Det har varit svårt att överhuvud taget komma i kontakt med kommunala befattningshavare, eftersom man först måste ha organisationsstrukturen klar för sig och sedan reda ut om den tjänsteman man söker är beställare eller utförare.
Några Porsche blev det aldrig ens till de kommunala cheferna. De köpte visserligen billigare. Men eftersom vinsten samtidigt sjönk i produktledet blev saldot ändå, till deras oförställda häpnad, oförändrat. Det som hände var att privata entreprenörer fick vara med och konkurrera vilket inte var så svårt eftersom enskilda företagare är fokuserade på sin specialitet och anpassar sig efter vad som förväntas av dem, annars överlever de inte.
Vård-skola-omsorg var mantrat i förra valrörelsen. Var det någon som begrep att innebörden var att de skulle privatiseras? För min del trodde jag att partierna, allihop, skulle satsa extra mycket på dessa tre områden, men resultatet blev det motsatta. Där ser man hur lite man förstår. I Corren läser jag att personalen i den kommunala omsorgen är gammal och sliten. Den är sjuk i snitt 53 dagar per år, alltså två månader, trots bara 35-timmarsvecka. Som ägare av verksamheten - jag betalar kommunalskatt i Linköping - blir jag upprörd av denna vanvård intill misshandel av personalen. Bristerna är så stora att verksamheten kanske bör stoppas omgående? Alltså: lägg ner den kommunala vården och låt kompetent folk driva den.
Men eftersom hundratals kommunala chefer då skulle sitta osäkert i sina ombonade kontor blir motståndet så stort att det räcker för att blockera nödvändiga förändringar. Och politikerna har sin prestige att brottas med, särskilt socialdemokraterna och moderaterna som i kompis genomdrev köp-och-sälj-tramset.
Men pengar, eller snarare brist på pengar, är en mäktig diktator så förändringar blir det. Allt mindre vård, skola och omsorg kommer att utföras i offentlig regi. Den socialistiska strukturen som dominerat Sverige så länge har börjat krackelera och bryts nu sönder år för år.
Men än orkar ingen ta tag i den stora systemförändring -- övergången från skattefinansiering till obligatoriska individuella försäkringslösningar -- som måste komma. Visionerna saknas, de praktiska idéerna är få i alla partier. Det får bli som det blir.