I ett antal artiklar har Corren den senaste tiden granskat äldrevården i Linköping
Det är bra att tidningen har tagit detta initiativ. Vården och omsorgen av de gamla utvecklas ständigt - som all annan kommunal verksamhet - i avsikt att bli så bra som möjligt. Medias granskning fyller därför en viktig funktion med att bland annat följa upp att de förändringar som görs också leder till förbättringar. Men kanske i än högre grad det som inte görs.
Det är därför synd att tidningen i första hand tycks ha skjutit in sig på att ifrågasätta den form av upphandling som kommunen sedan flera år tillbaka har tillämpat. Orsakerna till de brister som på sina håll tyvärr har funnits och fortfarande finns i vårdens kvalitet har ytterst lite med konkurrensupphandlingen att göra. Vore det så enkelt skulle det inte finnas liknande problem i de kommuner som gör på annat sätt. Sambandet mellan vårdens kvalitet och innehåll och dess administrativa former är mer komplicerat än så.
Det frodas beklagligt nog en rad myter kring konkurrensupphandlingen av vården som även Corren i sina artiklar har bidragit till att odla. Några av de vanligaste myterna är att den äldrevård som utförs av privata vårdgivare är sämre än den kommunen utför i egen regi, att upphandling i konkurrens leder till sämre kvalitet och att det sitter ett gäng kapitalister och skor sig på äldrevården.
Inget av detta har särskilt mycket med verkligheten att göra - utan har möjligen sin grund i förlegade politiska doktriner.
Om det vore så att konkurrens inom vården generellt sett skulle leda till sämre vård tror jag aldrig att någon ansvarig politiker skulle ha kommit på tanken att låta någon annan än kommunen själv få utföra den. Det ligger dock i de kommunala beslutsfattarnas ansvar att se till så att man genom sina prioriteringar får ut det bästa och mesta möjliga till lägsta möjliga kostnad. I detta är konkurrensupphandlingen ett medel - inte ett mål.
Med denna primära uppgift följer också att som enda köpare på en avgränsad marknad ta ansvar för att antalet aktörer inte blir för få och för dominerande. I det avseendet är den senaste upphandlingen av ett antal servicehus något tveksam.
När ett av de största vårdföretagen öppet uppger att det varit strategiska överväganden som legat till grund för deras anbud finns det anledning att dra öronen åt sig. Särskilt som syftet helt uppenbart varit att tillskansa sig en konkurrensförmån inför att de enskilda vårdtagarna, inom kort själva kommer att få välja sina vårdgivare. Det finns inom lagens råmärken upphandlingsmetoder där sådant kan undvikas.
Vill kommunen ha en fungerande konkurrensupphandling måste man också vårda marknaden.
Roland Larsson