Studien "En konst att leva" om bildkonstnärernas ekonomiska villkor genomfördes 1998 av Konstnärsnämnden och är författad av Johan Frizell och Olle Lundberg. Utredarna, som baserar sina uppgifter på svarsenkäter från 700 konstnärer, skriver att den genomsnittliga bruttointäkten från konstnärligt arbete under 1996 uppgick till 75 000 kronor.
Konstnärsstödsutredningen, "Generella konstnärsstöd", lämnade sitt betänkande 1997 och konstaterade då att bildkonstnärernas genomsnittliga bruttoinkomst är knappt 100 000 kronor. Vilket motsvarar 60 procent av genomsnittet.
Den borgerliga alliansen har alla möjligheter att ta tag i konstnärsfrågorna och göra allvar av de riksdagsmotioner som vill förbättra villkoren för konstnärerna.
Många konstnärsorganisationer har som målsättning att förbättra arbetsvillkoren. Framför allt handlar det om att reformera konstnärernas bidrags- och stipendiesystem. Anders Forsmans utredning menar att den så kallade Alliansmodellen bör utvidgas. Det är TeaterAlliansen som avses och den har varit framgångsrik sedan starten, både arbetsmarknadspolitiskt och konstnärspolitisk. Alliansen omfattar runt 100 frilansande skådespelare. Den finansierades vid starten av medel som flyttades från arbetsmarknadsområdet till kulturområdet. I dag finansieras verksamheten via kulturdepartementet.
Konstnärsförbundet Alliansen (KFA) har till riksdagspartierna föreslagit att nuvarande stipendiesystem avvecklas till förmån för ett mer generellt inkomstbaserat objektiv stöd till aktiva konstnärer, ett så kallat konstnärstillägg. De medel som i dag avsätts för arbetsstipendier och medel för inkomstgarantier skulle finansiera en sådan ersättning, men att även medel från arbetsmarknadsverket skulle överföras. En sådan ersättning ska vara pensions- och sjukförsäkringsgrundande. Detta är inte minst viktigt eftersom det omlagda pensionssystemet inte främjar konstnärligt egenföretagande.
Konstnärsstödsutredningen hade bland annat uppdraget att komma med förslag till ett generellt stöd. Man studerade de generella stödsystem som en längre tid har funnits i Holland, Irland, Tyskland och Frankrike. Man konstaterade att det är fullt möjligt, både tekniskt och administrativt, att införa ett system med generellt verkande inkomstförstärkning som uppfyller ett antal objektiva kriterier.
Ersättningen föreslås vara inkomstrelaterad upp till en brytpunkt och trappas ner i förhållande till hur stor den egenkonstnärliga inkomsten är.
Ersättningen ska även bidra till att minska aktiva konstnärers beroende av icke konstnärliga försörjningsarbeten och underlätta för konstnärer att utjämna sina inkomster över tid. Den är tänkt att utgå till den som uppfyller en viss grad av yrkesverksamhet, det vill säga arbetar med sitt konstnärliga arbete en viss minimitid.
KFA menar också att det inte längre är hållbart att försvara ett gammalmodigt stipendiesystem som länge utsatts för kritik för dels styrelsesammansättning och svågerpolitik när stipendier delas ut - senast var det Sveriges Radios Kulturnytt som belyste problemen med svågerpolitiken vid fördelningen.
Nej, det är dags att avskaffa stipendiebidragen. Det är ett dåligt system att hantera skattebetalarnas pengar och det är ett dåligt stödsystem för svenska bild- och formkonstnärer.
Tony Roos