Jag riktar inte någon kritik mot Utrikespolitiska studentföreningen vid LiU - utan mot Correns sätt att definiera en konstruktiv och demokratisk dialog. Att jag skrev att UF tagit ställning i Israel-Palestinakonflikten har jag inget minne av.
Min artikel var vidare inriktad inte bara på protesten inne i föreläsningssalen, utan även den utanför som Corren ifrågasatte. Med artikeln i sin helhet ville jag uppmärksamma hur tydligt det är att olika grupper i samhället lägger olika innebörd i ord. Jag ville ge demonstranternas öde som ett exempel på hur detta konkret yttrar sig: Poliser för bort eller övervakar de som stör den "civiliserade" ordningen.
Jag betvivlar inte att UF:s 700 medlemmar utgör "ett brett spektrum av åsikter". Men man kan ifrågasätta om dessa studenter utgör ett tvärsnitt ur Sveriges befolkning.
Det högre utbildningssystemet har alltid varit, och är fortfarande, medelklassens bastion. Högskoleverket har gjort en undersökning där det visar sig att mer än 75 procent av studenterna tillhör denna grupp. Det är upp till artikelförfattarna om de vill kalla detta för en generalisering. Om denna snedrekrytering sedan sätter gränser för det breda spektrum av åsikter som där florerar kan jag inte säga.
Däremot finns det forskare i sociologi och i feministisk teori som menar att det är påtagligt hur en sociokulturell grupp samverkar med institutioner som de själva har byggt upp. Det skapas normer, gränser och koncept som inte får ifrågasättas.
Det var sanktionen av störningen i denna akademiska ordning som jag ville uppmärksamma. Genom att kalla mig "arrogant" visar Hans Westerberg och Magnus Jonsson glädjande nog att de själva är beredda att göra experimentella avsteg från denna ordning.
Henrik Helmér