Som nybliven ordförande i IFS, Linköping, är jag allvarligt oroad över det som händer, eller snarare inte händer, inom psykiatrin på US, Linköping. Jag, tillsammans med föreningen, har förstått att situationen är i det närmaste krisartad och samtidigt mycket komplex.
Detta är i och för sig inte någon nyhet. Krisen har funnits där i flera år, men tycks nu har antagit sådana dimensioner att situationen idag är totalt ohållbar, för såväl personal som patienter och anhöriga. Lokalfrågan och arbetsmiljöfrågan tycks förbli olösta och personalen, inklusive dess eldsjälar, blir alltmer uppgiven. Patienter och anhöriga kan vittna om en vård som knappast bidrar till ett friskare tillstånd.
Efter att ha följt Correns artiklar, talat med personal inom psykiatrin samt lyssnat in landstingspolitiker är det inte svårt att förstå att ingenting händer. Medan en part ser det hela som en ledningsfråga på högre nivå, hänvisar en annan part till ledningen på lägre nivå, liksom en tredje part skjuter över ansvaret till sittande landstingspolitiker och så vidare. Med andra ord tycks det varken finnas en samsyn eller vilja och förmåga till kommunikation och samarbete för patienternas bästa.
Som förening kräver vi i IFS nu att alla berörda parter, såväl landstingsledning som politiker, tar sitt ansvar och bidrar till att en lösning på dagens kaotiska situation kan komma till stånd. Oavsett vad pågående upphandlingar av den psykiatriska öppenvården resulterar i, måste slutenvården fungera här och nu. Oavsett om mellanvård i framtiden kan komma att utgöra ett ypperligt komplement till slutenvården, måste det finnas en människovärdig slutenvård.
Vi kan inte vänta längre på en lösning. Vi, patienter, anhöriga och samhälle har inte råd med det. Vad vi med stor nyfikenhet efterlyser är information om den "bättre lösning" som enligt en artikel i Corren (30 januari) har utlovats av landstingsdirektör Barbro Naroskyin. Risken är att berörda/ansvariga parter vaknar upp först den dag någonting allvarligt händer till följd av krisen inom slutenvården. Är det dags först då, när det är för sent, när det istället måste tillsättas en haveriutredning?
Inom IFS är vi många anhöriga som har bittra erfarenheter av den psykiatriska vården och en del av dessa erfarenheter rör även riktigt allvarliga händelser. Vi som anhöriga måste kunna lita på att våra familjemedlemmar får en vård, likvärdig den somatiska, där patienter inte far illa av själva vården. Vi i IFS menar att det är nu det är dags. Vi önskar här att hela psykiatrin uppvärderas och prioriteras och vi lovar att återkomma i denna fråga. Vad lovar ni?
MARIA DAHLBÄCK, ORDFÖRANDE IFS i LINKÖPING (INTRESSEFÖRENINGEN FÖR SCHIZOFRENI OCH ANDRA PSYKOTISKA TILLSTÅND)