På 1950- och 60-talen växte jag upp på en folkhögskola i Värmland. Där samlades elever från hela landet. De bodde på skolan, och var där helt frivilligt och läste allt möjligt. Jag följde ibland med pappa och lyssnade på hans lektioner. De kunde handla om Kant, adverbial eller sambandet mellan surrealisterna och den nya kvantfysiken. Men det hände också många andra saker på skolan. Elever och lärare satte upp teaterpjäser, sjöng i körer och från stora världen kom kändisar som vetenskapsjournalisten Bengt Feldreich, kanotisten Gert Fredriksson eller redaktören Rune Moberg. De höll föredrag, som gjorde intryck. Jag kommer ihåg dem.
På folkhögskolan blev man upplyst på många sätt vare sig man ville eller inte. Där skolades man omedvetet in i en svensk tradition - den svenska folkbildningstraditionen och drömmen om den demokratiska kunskapskulturen. Men där fanns också nåt annat som jag så här i efterhand förstår har betytt mycket. Det var idrotten. På skolan spelade vi fotboll, ordnade pingisturneringar, löptränade; vi förvandlade vintergräsmattan till hockeyplan, vi tog bussen till längdskid-åkarklubben eller mopeden till sla-lombacken. På folkhögskolan samexisterade kropp och knopp. De var båda lika viktiga att hålla igång, gränserna för både kroppen och knoppen skulle utmanas. Det gick nog att komma en bit till.
När jag på 70-talet började läsa på universitetet förändrades detta. Där blev kropp och knopp skilda från varandra, och kroppen märkbart underskattad. Så här i efterhand förstår jag också detta och har haft anledning att ytterligare fundera över det under arbetet med det pågående Humanistdygnet, som ju just har kroppen som tema.
Det akademiska föraktet för det kroppsliga började redan med Platon och det antika 300-talet före vår tideräkning. Kroppen, det var den del av varelsen som inte var huvudet, allt det andra, det inte lika fina och väsentliga. Kroppsarbete förknippades hos oss mycket länge med ordet trälarbete, nåt för de andra, de icke knoppsarbetande, att ägna sig åt. Det franska ordet för kroppsarbete lär härstamma från namnet på ett romerskt tortyrredskap. Och situationen blev inte särdeles annorlunda med kristendomens genombrott. Kroppen blev det som kunde dra oss i fördärvet, blev driftens, lustens, syndens och impulsernas boning.
På min ungdoms universitet var det akademiska avantgardet blekt, okroppsligt. De, främst männen, gick trådsmala, svarta, med en gauloise eller en pipa i munnen och en exklusiv bok under armen och signalerade att det som betydde nåt var själen, djupet. Kroppen var inget.
För mig blev denna kontrast mellan folkhögskolans värld och akademins kanske inte särskilt traumatisk. Men tillräckligt kännbar för att jag skulle hålla mitt idrottsintresse och min tro på kroppskulturen lite i skymundan. Det var nåt som fick tillhöra mitt andra, hemliga privata liv.
I dag är situationen en annan. Kroppen håller på att uppgraderas och akademikernas både praktiska och teoretiska intresse för kroppskultur har märkbart ökat. Jag träffar numer många av mina intellektuella vänner inte bara på caféer och seminarier, utan också i löparspår och på gym. Det var otänkbart för inte så länge sen.
Jag tror allt detta är mycket lyckligt. Inte bara därför att det säkert är nyttigt och roligt att ha en kropp i trim. Nej, också därför att jag menar att det ligger mycket i min erfarenhet från folkhögskolan. Både kropps- och knoppkulturen handlar om att träna på att tänja de egna gränserna och de båda kulturerna befrämjas av att samexistera. Varje löpare vet att det tar tid, kraft och ansträngning innan milloppet blir en njutning; varje cyklist vet att plågan är tillfällig och att det snart lossnar; varje Vasaloppsaspirant vet att disciplin är nödvändigt för att övervinna lättjan och den tillfälliga motviljan att ge sig ut i spåret.
Jag och många av mina knoppsarbetande vänner har lärt mycket av dessa erfarenheter. Jag vet att det tar tid och kraft innan en ny intellektuell utmaning blir njutbar; när hjärnan går på tomgång vet jag att det småningom lossnar. Uthållighet. Långsiktiga mål nås inte utan uppoffringar i nuet. Egensinnighet. Kropp och knopp hör ihop, är kultur, skall kultiveras. Det kräver tid och ansträngning, ger resultat och blir kul.
KRÖNIKAN