I Correns ledare den 24/9 skriver man apropå diskussionen om kulturpropositionen att många ser avskaffandet av konstnärslönen "som ett hårt slag mot svenskt kulturliv - trots att den bara omfattar 157 personer". Jag tänker då att det inte är trots att den bara omfattar 157 personer som detta oroar utan just för att det är så få det handlar om. Spetskompetens bidrar till kunskapsspridning och kompetenshöjning i det övriga kulturlivet i form av amatörorkestrar, studiecirklar, skolföreställningar med mera.
Enligt ledaren finns det en rädsla att kvalitén i regionerna kommer att variera samt att regionalpolitiker inte har kompetens att besluta om pengarnas fördelning och ja, jag tror att många av olikheterna delvis beror på respektive beslutsfattares kompetens. Raljerandet över huruvida bara den arty kultureliten i Stockholm vet hur stödet till kulturen fördelas på bästa sätt speglar synen att det inte krävs någon särskild spetskompetens för att fatta beslut om kultur. Varför är det så svårt att värdera och använda spetskompetens inom kulturområdet när man vid viktiga beslut konsekvent använder experter inom andra områden? Vad är så provokativt med en kulturelit?
Påståendet att kulturyttringar som röner kommersiella framgångar skulle ses ned på av kultureliten har jag svårt att tro. De flesta kulturarbetare skulle nog hålla med om att ett rikt kulturliv är att alla kulturyttringar ges utrymme; både de smala, nyskapande såväl som de kommersiellt gångbara. Upplevelserna av kulturyttringar är subjektiva och så ska det vara. Diskussionen och besluten inom kulturområdet bör dock, liksom inom andra områden, inte bygga på subjektiva upplevelser utan vara objektiva och sakliga med stöd av befintlig kompetens och erfarenhet samt spegla alla de kulturyttringar som finns i samhället.
Anna Englund Bohm