Den moderatledda alliansregeringen konstaterar att högkonjunkturen är slut och att sysselsättningstillväxten minskar och kommunernas ekonomi försämras. Det regeringen gör då är att flytta om pengar och fortsätter att sänka skatterna.
Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (m) säger sig värna om kulturen - men det enda som har hänt är att hon har tillsatt några utredningar, uttalat sig positivt för kultur i hela landet, och samtidigt sänkt anslagen till regional kultur.
Nu märks det en oro i landet och främst inom scenkonsten. Hårda rationaliseringskrav ställs på regionteatrarna. Kostnadsuppskrivningar på 0,8 procent när de verkliga kostnadsökningarna är mellan 4 och 5 procent innebär stora anslagsminskningar som går ut över både personal och teknik. Östgötateatern varslar om omfattande neddragningar. Hur ser framtiden egentligen ut för Östgötateatern? Hur länge kan teatern erbjuda förstklassiga föreställningar? Och vilka ska ha råd att gå på teater om samhällets anslag minskar?
Även fria teater- och dansgrupper får det sämre. Teaterförbundet har begärt att statsminister Fredrik Reinfeldt (m) ska tillsätta en kriskommission för att åtgärda hoten mot scenkonsten. På tre områden är problemen akuta: De samhällsägda teatrarnas och den fria scenkonstens anslag, pensionsfrågorna vid de samhällsägda teatrarna samt de nya deltidsreglerna i arbetslöshetsförsäkringen.
Kultur i form av dans, teater, musik och konst ger personlig utveckling och möjlighet att förverkliga våra innersta drömmars längtan. Våra kulturinstitutioner är viktiga för att ge alla människor i hela landet tillgång till kultur.
Med det perspektivet är kulturpolitiken en verklighet i vardagen. Med moderaternas perspektiv är kultur en dekoration i tillvaron - speciellt för de rika, gärna lokaliserat till Stockholm. Däri ligger den politiska skillnaden och den är nu uppenbar.
Anne Ludvigsson