Kajsa Borgnäs, ordförande för socialdemokratiska studentförbundet, visar med sitt inlägg i Corren 21 september, att hon inte begripit mycket om, hur utbildning fungerar. Där flaggas än en gång för den ideologi, som verkar hävda, att alla kan bli Nobelpristagare, bara de hamnar i rätt utbildningssystem.
Kajsa Borgnäs bör begrunda följande: En artikel i numera avsomnade Moderna Tider konstaterade, att en nybakad latinstudent på 1940-talet kunde mer än en fil. kand. med latin som huvudämne 40 år senare. Detta i förstone häpnadsväckande påstående har en mycket enkel förklaring. Sju procent av Sveriges skolungdomar tog studentexamen på 1940-talet. De utgjorde en studieelit med förmåga att lära sig mycket - och de, som gick vidare med universitetsstudier fortsatte snabbt uppåt på kunskapsskalan.
40 år senare gick avsevärt mer än hälften av Sveriges skolungdomar ut gymnasiet, och andelen högskolestudenter hade mångdubblats. Eftersom det är självklart, att dessa som grupp inte var skyhögt överlägsna generationen från 1940-talet, vad gäller inlärningsförmåga, fanns bara ett sätt att förhindra, att majoriteten av dem kuggades antingen på gymnasie- eller universitetsnivå; kraven sänktes.
Borgnäs skriver: "En höjd kvalitet kan dock inte betyda en minskning av antalet studenter." Om man med kvalitet menar utbildningsresultat i form av goda kunskaper, har Borgnäs helt enkelt fel. Visserligen kan god pedagogik och vettiga studievillkor förbättra resultaten för alla, men det motsäger inte, att ju mindre och mer utvald en grupp studenter är, desto högre kvalitet kan levereras.
Sverige idag är annorlunda än för ett drygt halvsekel sedan, och ingen vill ha tillbaka ett utbildningssystem, där sju procent går vidare till högskolestudier. Dagens samhälle behöver fler välutbildade människor. Märkligt nog gav den socialdemokratiska utbildningspolitiken under 1960-talet alla ungdomar bättre förutsättningar för högre utbildning värd namnet, än vad fallet är idag. Då ställdes fortfarande relevanta kunskapskrav för att gå vidare i systemet. Samtidigt skapades ett studiestödssystem, som möjliggjorde, att även mindre bemedlade begåvningar fick möjlighet till högskolestudier. Detta rådde tyvärr inte bot på den sociala snedrekryteringen, varför kraven sänktes, eftersom antalet elever, som passerade gymnasiet och fortsatte in på högskolorna, blev viktigare än vad de lärde sig där! Tala om att kasta ut barnet med badvattnet.
Borgnäs kritik mot, att bara en av tre linjer på gymnasiet skall ge högskolebehörighet, är lika felriktad. Dagens gymnasieskola lider svårt av, att elever med praktisk inriktning tvingas läsa sådant, som de inte är intresserade av. Resultatet känner vi: Skolkproblem, samtidigt som det råder brist på yrkesutbildade svetsare, fordonsmekaniker et cetera, medan arbetslösheten brett ut sig bland akademikerna. Detta har skapats av en så kallad arbetarregering! Skäms man över yrkesskickliga arbetare?
I en sak ger jag Borgnäs rätt. Komvux är en mycket förnämlig institution. Där kan de, som valde icke högskoleförberedande utbildning (eller inte fick godkänt) under sina tonår, läsa upp betygen, så att de vid mognare ålder och med annan motivation kan gå vidare till högskolestudier - samtidigt som kunskapskraven inte behöver devalveras. Så länge den möjligheten finns kvar, är den planerade uppdelningen i olika gymnasielinjer helt OK. Att kraftigt beskära den skulle däremot skapa inlåsningseffekter. Det vore inte bra.
Bror Gårdelöf