Linköpings kommun har varit något av en föregångare med att konkurrensutsätta äldrevården. I dag utförs den till cirka 50 procent av privata företag. Det har i många avseenden varit positivt för både ekonomi och kvalitet. Det har inte bara - som ibland har hävdats - handlat om att hålla kostnaderna nere.
Konkurrensen mellan privata och kommunala vårdgivare har också i hög grad främjat nya idéer och förbättrat vårdens innehåll. Den jämförelse med gamla tiders fattigauktioner som ibland har förekommit i debatten har därför inte särskilt mycket med verkligheten att göra
Den negativa inställningen hos många till upphandlingssystemets tillämpning måste dock tas på allvar. Kommunen måste alltid vara öppen för förändringar av sådant som på olika grunder saknar förståelse från vissa grupper av medborgare. Just i fråga om konkurrensen inom äldrevården verkar det dessutom vara bland de äldre som ännu inte själva är i vården som kritiken är som starkast. Något som säkert också avspeglar en oro inför framtiden.
Med den långa erfarenhet av konkurrensupphandling som kommunen nu har fått är det därför dags att ytterligare förändra och utveckla upphandlingsformerna och rikta fokus mer mot kvalitet och medborgarinflytande. Det fria valet av vårdgivare som införs inom kort är ett steg i rätt riktning. Men precis som vårdföretagen själva tycks ha konstaterat kommer denna möjlighet inte att utnyttjas av alla. Den omfattar dessutom bara de som just nu är vårdtagare. Men det är lika viktigt att även nästa generations vårdtagare har möjlighet att påverka den vård de så småningom själva kommer att behöva.
Av den värdighetsgaranti i äldrevården som alliansregeringen på initiativ av kristdemokraterna har lovat införa förefaller det tyvärr bli väldigt lite av konkreta åtgärder. Linköpings kommun bör därför gå före även här.
En kvalitetsgaranti baserad på de avtal som kommunen har träffat med vårdgivarna bör införas - med ekonomiska incitament för både vårdtagare och vårdgivare.
I den kritik som har riktats mot nuvarande upphandlingsformer har den många gånger överdrivna rädslan för förändringar i samband med byte av vårdgivare varit ett återkommande inslag. För att möta dessa farhågor bör en kontinuitetsgaranti införas - där vårdtagarna garanteras viss kontinuitet i sin personliga omvårdnad. Så är det visserligen i praktiken redan i dag. Men det är viktigt för gamla och sjuka att veta att detta också är ett krav från kommunen.
Det finns en berättigad kritik av att kommunen inte i tillräcklig omfattning följer upp att man verkligen får den vård man betalar för. Genom att införa en uppföljningsgaranti där kommunen förbinder sig att regelbundet och i samråd med vårdtagarna och deras anhöriga stämma av avtalen med vårdgivarna skulle många av de brister som i dag påtalas kunna elimineras.
Roland Larsson