Det går framåt för kvinnorna inom svenskt näringsliv. På vice vd-nivå och divisionschefsnivå i börsbolagen är 31 procent av cheferna kvinnor. På mellanchefsnivån är motsvarande andel 36 procent. I de allra största företagen innehas hela 44 procent av alla chefspositioner av kvinnor. När småföretagen räknas med sjunker kvinnors andel av chefsposterna till 26 procent, men då ska man tänka på att kvinnor bara utgör 38 procent av den privata sektors arbetsstyrka. Nästan alla toppchefer - 100 procent av de kvinnliga och 85 procent av de manliga - tycker också att det är viktigt med en jämnare könsfördelning bland toppcheferna.
På de allra högsta maktpositionerna - vd och styrelse - är mansdominansen fortfarande bedövande, men även där rör det på sig, speciellt sedan Margareta Winbergs hot om kvotering. Kvinnornas andel av antalet styrelseledamöter har fyradubblats från cirka 3 procent i mitten av nittiotalet till knappt 12 procent 2003. Den totala jämställdhetssituationen i svenskt näringsliv är heller inte sämre än i andra industriländer, som det ibland hävdas.
Denna förhållandevis ljusa bild förmedlas i handelshögskoleprofessorn Magnus Henreksons nyutkomna bok "Vägar till ökad jämställdhet i svenskt näringsliv". Henrekson är optimist i den meningen att han tror att många strukturer som traditionellt gynnat männen håller på att ändras eller kommer att göra det. Visst finns fortfarande en rad vanor, normer och mer eller mindre formella regler som håller tillbaka kvinnor, men i takt med att allt fler kvinnor trots allt tar sig fram och gör karriär så ändras spelreglerna och nya värderingar växer fram. Henrekson pekar på hur oerhört fort utvecklingen faktiskt gått de senaste decennierna, både när det gäller normer och reell maktfördelning.
Henrekson förnekar inte att det finns en könsmaktsordning och etablerade sociala strukturer som håller kvinnor nere. Däremot tror han att strukturerna är betydligt mindre sega och lättare att förändra än vad som brukar antas. Han är heller ingen anhängare av kvotering till styrelseposter, utan föreslår i stället en rad andra politiska åtgärder som kan påskynda utvecklingen, såsom individualiserad föräldraförsäkring, avdragsrätt för hushållstjänster och fri företagsamhet inom kvinnodominerade branscher som vård och omsorg.
Henreksons diskussion är inte invändningsfri, men den är uppfriskande och intressant för alla som vill främja kvinnors möjligheter att nå maktpositioner inom näringslivet. Tyvärr har den hamnat i kläm i bråket om Susanna Popovas bok "Elitfemenisterna" och hennes kritik av genusforskaren Anna Wahl vid Handelshögskolan. I detta sammanhang har Henrekson kritiserats för att inte ta hänsyn till tidigare genusforskning.
Det är synd, för Henreksons bok förtjänar att uppmärksammas på egna meriter. Han refererar faktiskt flitigt och för det mesta uppskattande till Wahl och hennes forskargrupp, även om han själv har ett annat forskningsperspektiv.
Nationalekonomen Henrekson missar säkert en hel del av den specialiserade genusteorins nyanser, och han håller inte alltid med, men på många sätt bygger han vidare på Wahls och andra genusforskares resonemang. I sina politiska rekommendationer är Henrekson rentav radikalfeministisk. Framför allt ger han starkt stöd till individualiserad föräldraförsäkring, eftersom många obalanser mellan män och kvinnor grundläggs när kvinnorna tar ut det mesta av föräldraledigheten.
Här tycker jag att Henrekson drabbas av samma närsynthet som många andra feministiska debattörer. Till varje pris ska de driva igenom sina jämställdhetsvisioner, om det så sker till priset av hundratusentals kvinnors och mäns vardagliga lycka. Frågan är om det verkligen är värt att inskränka det stora flertalet kvinnors handlingsutrymme för att några få ska kunna nå de absoluta toppositionerna. Men en sak är i alla fall säker - man kan inte anklaga honom för bristande engagemang i jämställdhet.