Erik Birath, Elisabeth Hamrin och Jan Johansson har i tre separata inlägg kritiserat min förhoppning om att Svenska kyrkan ska vakna, stå upp för missionsbefallningen och i religionsdialogen påtala den omfattande förföljelsen mot kristna i flera muslimska stater där demokratin också lyser med sin frånvaro. Biskop Martin Lind följde upp med ett inlägg (Corren 14/1), som inte var alldeles glasklart och i vilket han hävdar att jag bedriver självkritik. Det är ett hälsotecken med olika röster och alternativ i kyrkan, tillade biskopen, som naturligtvis ej kan förneka att missionsbefallningens ord är "angelägna".
Att Johansson blivit rädd över min artikel men inte över förföljelsen mot våra trosbröder på samma sätt som Birath hånfullt undrar om biskop Martin Lind skall "sätta kräklan i ändan" och rädda dem, uttrycker en mer än tillåten naivitet från dem som har, eller kommer att få det, till yrke att vinna människor för kristendomen. Vad vinner Svenska kyrkan på att i dialogen tiga om förföljelse, förtryck och förbud att konvertera till kristendomen? Och var finns den kyrkliga - och feministiska - kritiken mot att kanske hundratusen, eller ännu fler, muslimska kvinnor i vårt land lever under en oacceptabel brist på jämställdhet?
Vår kyrka står för demokrati, öppenhet, tolerans och människans okränkbarhet. Vad nyttar dialogen med muslimer, om dessa värden inte med kraft och konsekvens hävdas? Vi var många som förra våren (2008) undrade varför vår biskop i spetsen för en hel delegation reste till Sarajevo för ett möte med Stormuftin Mustafa Ceric som anordnats av bland andra Jan Johanssons muslimska vänner i Linköping. Där fick biskopen inspiration att starta ett interreligiöst råd, berättade han för medierna efter hemkomsten.
Vi undrade därför att Mustafa Ceric är en känd anhängare av sharialagar; sharia är inte förhandlingsbar utan evig, har han deklarerat i intervjuer och egna skrifter.
Åtminstone Johansson och Birath bör nog fundera ordentligt över var den verkliga fundamentalismen finns, innan de svingar svärdet över medbröder som vill att Svenska kyrkan rakryggad ska hävda kristendomens kärleksbudskap och reagera mot världens ondska och diktaturer. Här får inte kyrkan vara diffus, undfallande eller tigande. Vår kyrka får heller aldrig tveka inför missionsbefallningen: Att göra alla folk till lärjungar.
BENGT OLOF DIKE