I tysthet har Linköpings stifts egendomsnämnd sedan mindre än ett år vid fyra olika tillfällen pumpat in sammanlagt 1,7 miljoner kronor i ett sågverk, som nu är näst intill konkursmässigt och för vilket det inom kort kommer att upprättas en så kallad kontrollbalansräkning. En sådan måste enligt aktiebolagslagen göras, då det finns skäl tro, att bolagets eget kapital understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet.
Det senaste tillskottet från egendomsnämnden skedde den 15 februari, då sågverket fick inte mindre än 800 000 kronor för en tillfällig frist i ytterligare några månader. Samma summa hade då de två grannstiften, Västerås och Strängnäs, gått i författning om via sina egendomsnämnder. Det innebär att kyrkan sammanlagt har satsat 5,1 miljoner på det lilla sågverket, som ligger i Hallstahammars kommun i Västmanland.
Tillskotten har gjorts vid fyra olika tillfällen med respektive 100 000, 400 000, 400 000 samt nu alltså 800 000 kronor. Det senaste gjordes trots att alla siffror pekar brant nedåt och skulle ha fått vilken privat företagare som helst att säga blankt nej.
Stiftsjägmästaren i Västerås stift, Åsa Tham, skrev nyligen i sin roll som vd vid sågverket:
"Faktureringen i januari ligger just nu på 45 000 sek jämfört med budgeterade 150 000 ... Då våra kostnader i januari också överstiger budget så har vi helt enkelt för lite pengar i kassan."
Hon slår fast att situationen "kan ge badwill åt kyrkan och våra stift och det tror jag ingen vill."
Men skandalen är redan ett faktum och utmynnar förstås i frågan hur de ansvariga egendomsnämnderna så lättvindigt kan handskas med de kyrkotillhörigas pengar.
Sågverket drogs igång i april i fjol och skulle inriktas på udda sortiment, exempelvis björk och asp men även furuträd. Affärsidén var att satsa på bland annat bastumattor och kilkantade golv i furu.
Tanken var att de tre stiften skulle leverera trä till sågen, men hittills har Linköpings stift inte skickat så mycket som en buske dit. Däremot alltså satsat sammanlagt 1,7 miljoner kronor, trots att såväl konkurs som avveckling redan har diskuterats.
Det senaste tillskottet har gjorts för att undvika konkurs, men dubblerar förstås den ekonomiska skadan.
Många som är, eller har varit, verksamma i Svenska kyrkan undrar varför kyrkan överhuvud skall ge sig in i bastumattsbranschen. Vem tar ansvar för denna penningrullning?
BENGT OLOF DIKE
Tidigare moderat stiftsstyrelse- och stiftsfullmäktigeledamot