Många är de vårdcentraler som står inför besparingar i Sverige. I tider av besparingar kommer alltid kvaliteten på vården att försämras på något sätt, oftast flera.
För att klara sin snäva budget har fler än en vårdcentral i Sverige valt att dra ner på laboratorieverksamheten, nu senast i Norrköpingsområdet. Ibland genom att beställa färre antal analyser, men också genom att byta ut högskoleutbildad laboratoriepersonal mot annan vårdpersonal. Många gånger saknar våra ersättare både utbildning för och erfarenhet av laboratoriearbete.
För att bli legitimerad biomedicinsk analytiker (BMA) behöver man i dag läsa på högskola/universitet i tre år. Under dessa år läser vi anatomi och fysiologi och varje organ studeras ända in på cellnivå. Vi har flera månaders praktik på olika laboratorium, och utbildas till att bli experter på många olika analysinstrument. Vi tar hand om kroppsvätskor och vävnader på bästa sätt för att resultaten av de olika analyserna ska bli så korrekta som möjligt. Interna och externa kontroller utförs och registreras kontinuerligt. Utan ett väl utarbetat kontrollsystem kan vi omöjligt veta att de provsvar vi lämnar ut till behandlande läkare är korrekta.
Nu kan alla dessa yrkesmänniskors kunskap och erfarenhet plötsligt bytas ut och ersättas av personal med helt annan utbildning än den som krävs för att sköta ett laboratorium. Om samma besparingsstrategi hade använts på vårdavdelningar och ett byte hade skett mellan en apotekare och en läkare eller mellan en undersköterska och en sjuksköterska kan man ju undra om det inte hade protesterats mer runtomkring.
Är allt möjligt i besparingstider?
Emma Stockman Jonsson