I en artikel i Corren den 11 februari säger Ursula Thieneman, verksamhetschefen för beroendekliniken i Norrköping, att det bästa vore att lägga ned Tillnyktringsenheten (TNE) och den slutna missbruksvården i Linköping för att på så sätt få till stånd en gemensam slutenvård för hela länet. Lösningen vore, enligt Ursula Thieneman, att lägga denna gemensamma slutenvård i Norrköping.
Men vi får inte glömma bort att länet även består av orter som Motala, Vadstena, Mjölby och Boxholm. Om nu en gemensam östgötsk beroendeavdelning skulle inrättas så borde den alltså placeras mer centralt i länet.
Linköping vore därför ett alldeles ypperligt val.
Men med de nya nationella direktiven i åtanke - som förordar att TNE-verksamhet läggs på sjukvården - tycker jag att en TNE-enhet på sjukhusen i Motala, Linköping och Norrköping är att föredra. Kan man då också erbjuda en slutenvård för missbrukare på dessa tre orter vore det ett steg i rätt riktning.
Denna iver från Norrköpings beroendeklinik att krossa och nedmontera Linköpings väl fungerande beroendevård måste ses i ljuset av ett underskott på mellan fem och sex miljoner kronor hos beroendekliniken i Norrköping. Tanken med att skjuta över sex miljoner kronor till Norrköping genom en stängning av verksamheten i Linköping innebär att Östergötlands mest effektiva beroendevård får stryka på foten.
Men om det nu ska stängas någonstans: Hur mycket sparar egentligen Norrköpings beroendeklinik på att stänga sin avdelning och TNE och satsa helhjärtat på sin öppenvård?
Peter Norlinge