Läste nyligen en bok om Allan i Blåvik, Blåviks färgstarka profil i många decennier. Han berättar att han som sexåring blev utauktionerad till lägstbjudande, 25 kronor i månaden. Det var 1930.
I dag är tiderna andra. Nu auktioneras i stället de gamla i Linköping ut till lägstbjudande.
Det viktiga är alltså att det blir så billigt som möjligt. Kravspecifikationerna är rudimentära, oanmälda inspektioner förekommer bara undantagsvis. Det vågar sig politikerna inte på för tänk om de skulle avslöja missförhållanden. Det skulle bli politiskt känsligt.
Sverige kallar sig för ett välfärdsland men lever socialt på stenåldern. När ska vi äntligen bli civiliserade?