Regeringsrätten har fastslagit följande definition för sponsring: Med sponsring förstås i regel att ett företag (sponsorn) lämnar ekonomiskt stöd till en verksamhet av idrottslig, kulturell eller annars allmännyttig natur. Avsikten är att företagets affärer skall gynnas av att man uppträder med sitt varumärke tillsammans med idrotts- eller kulturevenemang, samtidigt som företaget är en del av evenemangets finansiering. Kostnaden för sponsring skall företaget kunna göra avdrag för i sitt bokslut.
Det förefaller som om idrottssponsring är allmänt vedertaget som en avdragsgill marknadsföringspost bland företag och skattemyndigheter. Mer än 70 procent går till idrotten, endast 7 procent till scenkonst och liknande!
Den kritiska punkten då Skatteverket skall bedöma avdragsgiltigheten tycks vara huruvida sponsringen resulterar i en motprestation eller skall betraktas som gåva. Att marknadsföra sitt varumärke på en hockeyrink verkar ses som en ansenlig motprestation som gynnar företaget. Varumärkeslansering i ett kulturprogram, eller stöd till marknadsföring av en bygdeteater betraktas ofta i stället som gåva och är därmed inte avdragsgillt.
Det är svårt att frigöra sig från misstanken att Inkomstskattelagen, i avsnittet om sponsring, trots att kultur nämns ändå nedvärderar kulturföreteelser på grund av kravet på direkta motprestationer. Lagen fokuserar ensidigt på det sponsrande företagets nytta och inte på nyttan med sponsringen för mottagaren.
Sponsring kan medge spännande utveckling av vårt kulturliv som skapar mod bland kreatörerna. Om så skall ske måste fokus breddas. Lagen kan inte bara se till företagsnyttan utan också se till nyttan av den utökade finansieringen för kulturlivet. Kultursponsring måste jämställas med idrottssponsring.
Lars Eklund (KD)
Gruppledare Kristdemokraterna, Östsam. Talesperson för Kultur och Kreativitet. Landstingskandidat