1990 beslöt riksdagen att vården av äldre och långvarigt sjuka skulle överföras till kommunerna - ÄDEL-reformen. Vid överföringen medföljde stora delar av personalen med ett viktigt undantag. Läkare ansågs obehövliga med motiveringen att de före detta patienterna bara krävde omsorg och inte medicinsk vård.
Mot detta kom invändningar från Socialstyrelsen, riksdagens socialutskott, många äldrevårdsläkare och andra men utan att föranleda någon ändring. Det medicinska ansvaret överfördes till en nyinrättad funktion i kommunerna: Medicinskt ansvarig sjuksköterska.
Denna delegerar i sin tur ansvaret till respektive enhets sjuksköterska. Det bör tilläggas att denna sjuksköterska har fått stora ansvarsområden med många boenden, utbildning och handledning av personal och betydande administrativa uppgifter. De har inte utbildning eller rättighet att ändra medicinering utan läkare ska tillkallas vid behov.
Under årens lopp har stark kritik riktats mot konsekvenserna av denna reform från såväl Socialstyrelsen som många andra institutioner, massmedia och enskilda individer.
I Linköping har under åren 2007-2008 läkemedelsgenomgångar gjorts på 32 äldreboenden med tillsammans 339 vårdtagare med en medelålder av 85 år. Läkare, sjuksköterskor, omvårdnadspersonal och apotekare deltog. Avsikten var att optimera läkemedelsbehandlingen till fördel för vårdtagarna, men det ansågs vara ett plus om en reducerad medicinering även kunde medföra en minskad samhällskostnad.
Det visade sig att de förändringar som genomfördes ledde både till förbättringar för de berörda vårdtagarna och till en reduktion av läkemedelskostnaderna med 1 200 kronor per individ och år. På årsbasis motsvarar det 420 000 kronor - för dessa 339 vårdtagare. I kommunens äldreboenden finns sammanlagt 1 200 vårdtagare.
Innan ÄDEL-reformen genomfördes låg det medicinska ansvaret för människor inom äldrevården - både sjukhem och ålderdomshem - på läkare, som gjorde regelbundna besök på enheterna en gång per vecka för akuta behov och hos varje boende en gång per månad. Det gav god kontakt med och kontroll av de enskilda individerna och deras medicinering. I Linköping hade Valla sjukhus det medicinska ansvaret för samtliga sjukhem och de större ålderdomshemmen i kommunen med förutom besöken jouransvar dygnet runt och dessutom årliga medicinska genomgångar på sjukhuset. Kommunen köpte dessa tjänster av landstinget.
Varför kan inte Linköpings kommun korrigera effekterna av ÄDEL-reformen och anställa läkare med medicinskt ansvar för de enskilda enheterna?
HANS ZETTERQVIST