Det är väl känt att kristdemokraterna är starka motståndare till en könsneutral äktenskapslagstiftning och för kristdemokratiska kärnväljare är detta en högprioriterad hjärtefråga. Om kd blir överkörda av övriga regeringspartier i denna fråga måste partiet av såväl ideologiska som strategiska skäl omgående lämna regeringen.
Kd har i upprepade mätningar legat runt fyraprocentsspärren och alliansregeringens fyra partier är sedan hösten 2006 hårt pressade av sviktande väljarstöd. Könsneutrala äktenskap har visat sig vara den fråga som allianspartierna har svårast att hantera, samtidigt som regeringen paradoxalt nog lovat, att en proposition ska komma i december.
För att en koalitionsregering ska fungera är det viktigt att lyfta bort starkt partiskiljande frågor från den politiska dagordningen. Det är därför Maud Olofsson och centern förhandlat bort kärnkraftsfrågan för innevarande mandatperiod. Centern har lärt sin historiska läxa från regeringskrisen 1978, då Fälldin-regeringen föll på just kärnkraftsfrågan. Kristdemokraternas problem är att Göran Hägglund inte skaffat sig något sådant mandat.
Kravet på kollektivt beslutsfattande är en grundprincip i det svenska regeringsarbetet. Det innebär att regeringen är kollektivt ansvarig för varje proposition den överlämnar till riksdagen. Förslaget att kristdemokraternas tre statsråd skulle utnyttja regeringsformens möjlighet att reservera sig mot en proposition om könsneutrala äktenskap, framstår som ytterst anmärkningsvärt. Att knäsätta principen att det skulle räcka med att tre av fyra partier är överens för att gå till riksdagen med en proposition, skulle vara förödande både för alliansregeringen och för kd. Oppositionen skulle få en given chans att proklamera, att landet befinner sig i regeringskris.
Om kristdemokraterna ska ha någon politisk trovärdighet i behåll kan partiet inte ställa sig bakom en proposition med förslag om införande av en könsneutral äktenskapslagstiftning. Det skulle vara att sälja ut en av partiets hjärtefrågor. Ett sådant riksdagsbeslut under våren 2009 skulle vara strategiskt problematiskt för kristdemokraterna, eftersom det redan i juni månad är val till EU-parlamentet. För att inte tala om riksdagsvalet 2010.
Många väljare minns fortfarande valet 1994, då kd efter tre år i Carl Bildts minoritetsregering fick betala ett högt politiskt pris och hamnade på blygsamma 4,1 procent. Borgerlighetens prekära situation förstärks av det faktum att om kristdemokraterna skulle åka ur riksdagen 2010, då är alliansens möjligheter att behålla regeringsmakten obefintliga.
Inget av allianspartierna accepterar den förödmjukelse som det innebär att bli överkört av de tre övriga. Det är hög tid för kd att sätta ner foten i äktenskapsfrågan - även om det får till följd att partiet lämnar regeringen och regeringskrisen blir ett faktum.
Nils-Eric Hallström