Linköping konkurrensutsätter i hisnande fart allt mer av den kommunala verksamheten. Om målet är att erbjuda offentlig service av god kvalitet på samhällsekonomiskt ansvarsfullt vis, bör ansvariga allianspolitiker lyfta blicken och överväga även andra strategier.
Om man - som vi nyligen gjorde - åker västerut och lyssnar till den norska centerledaren och kommunministern Åslaug Haga blir budskapet ett helt annat än den svenska borgerlighetens hyllning av konkurrens och privatisering av offentlig sektor. Hon befarar att konkurrensutsättning leder till mer byråkrati och sämre tjänster. För att få fullgod privatiserad service måste avtalen vara extremt detaljerade och uttömmande för att inte skapa kryphål, där vinstmarginalen kommer från minskad service. Kommunal byråkrati ersätts av upphandlingsbyråkrati.
Ministern har i stället sjösatt ett projekt med kvalitetskommuner, som erbjuder tjänster av hög kvalitet, bra arbetsmiljö och ekonomisk effektivitet genom demokratisering i stället för privatisering av offentlig verksamhet. Inledningsvis deltar 29 kommuner men målet är att minst hälften av Norges kommuner före mandatperiodens slut ska vara med. Personalens kompetens utvecklas i stället för att köpa in extern kompetens. De kommuner som väljer att bli kvalitetskommuner förbinder sig att under den treåriga projekttiden avstå från konkurrensutsättning av kommunal verksamhet.
Upprinnelsen till detta var tre kommuner, varav två med borgerligt styre, som under 90-talet slog in på en annan väg än konkurrensutsättning. Ansvariga politiker, ledande tjänstemän och personalföreträdare skapade ett alternativ till det sedvanliga privatiseringsspåret. Den så kallade modellkommunmetodiken går ut på att ge personalen större inflytande och ansvar och därmed tillvarata den potential till organisationsutveckling som fördjupad arbetsplatsdemokrati rymmer. Utvärderingar genomförda av Norsk institutt for by- og regionforskning har konstaterat förbättrad arbetsmiljö, färre sjukskrivningar och nöjdare brukare.
Dag-Henrik Sandbakken, statssekreterare i kommun- och regionministeriet, berättade för oss att såväl ökat personalinflytande som utökad brukarmedverkan är centrala delar i den nu inledda storsatsningen på kvalitetskommuner. Han ser rentav dessa som inledningen på en ny nordisk modell - som varken är toppstyrd av offentliga byråkrater eller näringslivets managementkonsulter.
Samarbete, arbetsplatsdemokrati, underifrånstyrning och andra hos oss nära nog bortglömda ord hörs på nytt i det offentliga samtalet i vårt västra grannland. Och kunder blir åter medborgare.
När demokrati blir en del av arbetslivet kan en enorm potential för effektivisering frigöras. Finns det något intresse för detta bland de styrande i Linköping?
Carl Schlyter
Annika Lillemets