Om jag för fyra år sedan läst Gösta Björns debattinlägg i Corren (5/10) angående lärarrollen, så hade jag antagligen nickat igenkännande. Det var ju precis detta jag själv hade upplevt under mina sju första år som lärare.
En skolvärld där lärarna var kungar i sina egna klassrum. Där lagarbete var en nymodighet och där otaliga möten och ämneskonferenser mest fokuserade på tidsbrist, resursbrist och på hur stökig Kalle i klass 7a var.
Gemensamt material som togs fram, till exempel lokala kursplaner, hamnade snabbt i någon dammig pärm.
För vem behöver kursplaner och gemensamt material? Jag har ju jobbat som NO-lärare i 36 år, jag vet vad mina kurser går ut på och det som står i kursplanerna går ju ändå att tyda hur som helst. Och det där med projekt provade vi redan 1977, det funkade inte då heller och jag har ändå inte tid!
Jag antar att det är detta som Gösta Björn avser med lärarens frihet? Men så ser väl inte svensk skola ut 2009?
Nu har väl alla insett att läraryrket är mycket mer än att utifrån 15 år gamla overhead-bilder hålla tjusiga anföranden i sitt stängda klassrum, rätta lite prov och sedan gå hem? Att läraryrket i stället har blivit en länk i vårt vuxenuppdrag att förbereda barn och ungdomar inför samhällets krav?
Ett uppdrag som vore helt omöjligt om vi pedagoger inte dagligen träffades i det som Gösta Björn kallar för kringverksamhet men som under rätt ledning i stället handlar om givande och konstruktiva pedagogiska möten, där brinnande personal fokuserar på lösningar i stället för problem och där läro- och kursplanerna tas ut ur sina pärmar som grund till gemensamma, utmanande och verklighetsförankrade lektioner och projekt.
Och om nu eventuella läraraspiranter inte attraheras av detta inspirerande uppdrag, så gagnar de nog ändå skolvärlden bäst genom att jobba som något annat.
L-G Danielsson