Lika sant som att jag blir äldre för var dag som går, lika sant är det att tiden inte stått still på arbetsmarknaden. De åtgärder som fyllde en funktion i mitten av förra århundradet, när de gagnade de skyddsvärda grupperna, ställer i dag i stället till skada. När Lasreglerna infördes såg den demografiska fördelningen helt annorlunda ut i vårt samhälle. Då var det de unga som dominerade arbetsmarknaden och de äldre som var i behov av stöd.
Nu är ungdomsarbetslösheten i Sverige den högsta i Europa. Det kan man inte skylla på det allmänna konjunkturläget, finanskrisen eller en onormal utveckling på kreditmarknaden. Det har sin grund i att ungdomar systematiskt diskrimineras i svensk arbetsrätt. Sveriges fackföreningsrörelser har genom sitt nära samarbete med socialdemokratin fått igenom lagregleringar som främjar deras medlemmar men samtidigt på ett väldigt effektivt sätt slår undan benen på dem som står längst ifrån arbetsmarknaden - just den positionen som Sveriges unga innehar. Det är de unga som får betala priset för den trygghet LO har givit sina medlemmar.
Facket hävdar så gott som dagligen att regeringen försämrar tryggheten på arbetsmarknaden. Den fråga jag och mina jämnåriga ställer oss är; trygghet jämfört med vad? Vi har ju aldrig fått möjligheten att ta den gigantiska risken som ett steg in på arbetsmarknaden tydligen innebär. Det är dags att arbetsmarknadens parter inser att gårdagens lösningar inte löser dagens problem.
Michael Wigg