När nu upphandlingen i Motala avbrutits på grund av uteblivna anbud återstår frågan - vad ska landstinget ha lasarettet i Motala (LiM) till? Såväl nuvarande majoritet som opposition bedyrar att LiM ska finnas kvar, men har ett lika stort ansvar i upphandlingsfiaskot. Oppositionen för att man genomförde en ogenomtänkt strukturförändring och alliansen för att man inte klarade av att skriva en vettig kravspecifikation.
Enligt vår bestämda uppfattning har just kravspecifikationen och dess villkor varit avgörande för att sjukvårdsföretagen, trots ett mycket stort initialt intresse, valde att avstå från att lägga ett bud.
Efter att upphandlingsfiaskot var ett faktum uttalar Marie Morell sig i media: "Vi kan ju inte skräddarsy en kravspecifikation efter vad en anbudsgivare vill ha utan vad vi vill ha". Men vad är det då man vill ha? Landstingets tjänstemän och politiker har upprepade gånger berömt sig för just hur bra kravspecifikationen var och avfärdat all kritik. Det finns alltså anledning att tro att den mycket väl speglar det som landstinget vill ha - man vill ha LiM som en filial till US som kontrolleras och styrs till 100 procent av de olika US-baserade centrumen. Och det är just detta som är det stora problemet.
Den anda, de krav på kontroll och styrning som finns i kravspecifikationen är något som blir alltmer påtagligt och obönhörligen flyttas makten och kontrollen över till US. Det unika i dagens situation är dock att för en gångs skull finns en oberoende bedömning av livskraften och utvecklingsmöjligheterna på LiM med dessa förutsättningar - nämligen den som gjorts av Capio, Carema och de andra stora sjukvårdsföretagen inför anbudsgivningen. Och domen över landstingets syn på LiM:s roll i den östgötska sjukvården är skoningslös. Det finns inga förutsättningar att utveckla sjukhuset och få ekonomin att gå ihop med dessa villkor. Inte ett enda anbud lämnades in! Det är denna sanning tjänstemän och politiker från såväl majoritet som opposition måste acceptera istället för att komma med krystade bortförklaringar.
Vår uppfattning är att LiM på sikt inte kommer att överleva som en del av de olika centrumen. Långsamt men säkert kommer den totala kontrollen och styrningen att tära på personalens engagemang och personliga ansvarstagande samtidigt som resurser dräneras till US. Med dessa förutsättningar är risken uppenbar att det snart är dags att säga farväl till mångåriga medarbetare på LiM.
Landstingets tjänstemän och politiker måste förmå sig släppa lite av sin makt och kontroll. Man måste lita på LiM:s förmåga och vilja att fortsätta arbeta för att utveckla verksamheten och ge patienterna bra vård med god tillgänglighet. Skall LiM överleva som ett självständigt sjukhus med egen utvecklingskraft måste kravspecifikationen revideras och upphandlingen göras om.
Bengt Horn
Krister Djerf
Barbara Almfeldt
Ann-Britt Larsson
Håkan Ledin
Jan-Erik Berqvist
Lars Gollvik
Kennet Wallgren
Carina Andersson
Hillevi Gruber
Mia Wärn
Tina Johansson
Przemek Paradowski
Karin Brynte
Lennart Alm
Marita Larsson
Christina Sanfridsson
Bernt Nielsen
Susanne Knutsson
E Maldonado
Pia Tegebäck-Bååth
Anna Saland
Sven Ahlden
Susanne Högblad
Katri Nieminen
Gunilla Samuelsson
Lena Segerberg
Karin Emilsson
Marie Hellman
Berith Agnebrink
Atti Eriksson
Eva Lundin
Britt-Inger Stenson
Annika Peterson
Maria Lindgren
Elinor Svensson
Leona Bernström
Evy Adolfsson
Anette Wahlström
Nina Agerhall
Åsa Franzen-Salminen
A-C Bedoire
Maria Rosenqvist
Carina Danell
Anna Haraldsson
Inga-Lill Ljungberg
Lotta Lejon
Iréne Anderini
Eva Roth
Karin Gunninge
Ulla Carlsson
Piotr Bortnik
Krister Nelsén
Maria Yngve
Airin Holmertz
Ingegerd Jansson
Anita Axelsson
Rosemarie Brodén
Inga-Lill Carlsson
Slavka Spasojevic
Therese Rombo
Lotta Wisell-Hogosson