I en krönika i Corren (6/12-2007) konstaterar biståndsministern att utveckling inte bara är bistånd, att målet för modern biståndspolitik ytterst måste vara att bidra till tillväxt och att utvidga människors frihet. Fler politikområden måste engageras i biståndsarbetet.
Detta räcker dock inte; politiken ger ramarna, men utvecklingen av näringslivet i biståndsländerna måste stå i fokus för tillväxt och fattigdomsbekämpning. Sådant stöd kan ges genom överföring av kunskaper och erfarenheter från aktörer i den privata sektorn med ledning av egna framgångar och ibland misslyckanden. Nya partnerskap måste etableras - det räcker inte att biståndet kanaliseras från stat till stat.
Exempelvis tog Svenskt Näringsliv, LO och TCO för ett par år sedan initiativ till programmet Labour Market Dialogue, där man gemensamt och framgångsrikt etablerade partnerskap med sina systerorganisationer i några länder. Poängen var att just erbjuda svenska erfarenheter på områden där arbetsmarknadsparterna har gemensamma intressen och kan bidra till arbetsmarknads- och därmed privatsektorutveckling. Detta har till exempel gett viktiga bidrag till arbetsmarknaden i Ukraina, hjälpt entreprenörskap - med Mjölby som förebild - och produktivitet i Kenya ta fart och mött hotet från HIV/Aids på arbetsplatsen i Nigeria. I ett annat program samlade Näringslivets Internationella Råd tillsammans med Näringslivets Hovedorganisation i Norge och Dansk Industri arbetsgivar- och industriorganisationer i ett femtontal afrikanska organisationer för att diskutera vilken roll dessa kunde spela för privatsektorutveckling och vilket stöd de behöver. En projektplan som utvecklades av de afrikanska organisationerna stöds av danska och norska biståndsmyndigheter, medan Sida avvaktar.
I det förstnämnda exemplet illustreras också den lokala förankring i Sverige som skapar trovärdighet och konkretion. Där har exempelvis näringslivssatsningarna i Mjölby genom Företagscentrum och kommunen stått modell för pilotprojekt för vidgat entreprenörskap som borgmästarna i Nairobi och Mombasa nu är beredda att sjösätta.
Satsningar av detta slag behövs för att stötta den privata sektorns utveckling. De bygger på svenska erfarenheter och mottagarorganisationernas konkreta efterfrågan. Samtidigt uppstår lätt en konflikt mellan de önskemål biståndsmottagarna har och den överordnade givarkoordinering som är ett led i den nya biståndspolitiken. Efterfrågas svenska aktörers erfarenheter duger inte andra länders erfarenheter. Bistånd måste därför drivas med flexibla regelverk som fångar behov och efterfrågan. Förtroende måste ges till aktörer i den privata sektorn som är beredda att arbeta med utvecklingen i biståndsländer. Enbart fler politikområden skapar inte ekonomisk utveckling.
Per Tistad