Dilsa Demirbag-Sten skriver i en krönika i Corren (13/10) att kultureliten är verklighetens folk.
Debatten om verklighetens folk rasar. Den startades av partiledare Göran Hägglund (KD) när han talade om att det finns en åsiktselit som väljer att klanka ner på vanliga människors livsstil.
Vänstern, välrepresenterad bland debattörer, har förbehållit sig rätten att diktera villkoren för hur människor bör leva. Det finns också en annan verklighet som delas av de flesta och som existerar bredvid den som åberopas på kultur- och ledarsidor.
"Verklighetens folk" är människor som lever sina liv som folk gör mest; har eller inte har familj, arbetar, städar och tittar på TV.
Tyckare ska inte lägga sig i våra liv och värdera hur vi lever vår vardag. Politiker ska ansvara för jobb, vård, omsorg och skola, och låta oss vara. Men oss hittar vänstern alltid något fel på.
Människor ska ha mer frihet att göra sina egna val och respekteras utan att värderas av andra som anser sig veta bäst. Val som handlar om skolan, hushållskassan och jobbet har sällan något att göra med ideologiska teorier eller förtryckarstrukturer som pådyvlats från vänster.
Som riksdagsledamot menar jag att politiken ska ägna sig åt breda penseldrag; om att skapa jobb och bättre välfärd. Skribenter kan uttrycka åsikter om allt, men har ingen rätt att kräva politiska regleringar av privatlivet. Alla ska inte behöva leva på samma sätt!
Olika former av barnomsorg ska stödjas och föräldraförsäkringen ska inte kvoteras, exempel på den principiellt viktiga frågan att politiken ska stödja - inte styra - människors livsval.
Vi kristdemokrater vill skapa en debatt för respekt för människors val och ta fajten med dem som tror sig veta bäst.
Yvonne Andersson