"Bakom varje stor förmögenhet ligger ett brott" - för inte så länge sedan stämde det påståendet för det mesta. Om man i det gamla börds- och privilegiesamhället träffade en rik människa kunde man lugnt utgå från att hon kommit över sina pengar genom arv, lurendrejeri eller korruption. Bara i undantagsfall hade hon skaffat dem genom egen duglighet. Och man visste att det fanns många förtjänstfulla människor som råkat i fattigdom och olycka helt utan egen förskyllan.
I dag är det annorlunda. I nutidens samhälle kan alla lyckas varifrån de än kommer, om de bara har den rätta begåvningen och är beredda att arbeta hårt. I alla fall i princip. Och det läggs ned mycket politisk energi på att se till att den principen förverkligas.
På många sätt är detta så klart ett framsteg. Samhällssystemet är mera rättvist, och folk anstränger sig mer när alla har en chans att utbilda sig och göra karriär, oavsett familjebakgrund och kontakter.
Men det är också stressande. När världen ligger öppen och du kan bli precis vad du vill är det bara ditt eget fel om du inte blir något särskilt. Du har ingen att skylla på om du misslyckas. När andra har större framgång kan du inte bara vifta bort det. Att tala om tur eller otur verkar bara som en dålig bortförklaring.
Därför är den moderna människan särskilt utsatt för statusstress. Hon granskar ständigt sig själv och andra med sträng blick, jämför och fäller domar. Om hon inte har något spännande att säga när någon frågar "Och vad gör du?" får hon finna sig i att se intresset slockna i motpartens ögon. Ofta finner hon det svårt att riktigt glädja sig åt andras framgångar, eftersom de blir till tysta förebråelser mot hennes eget stillastående. Och hon kan vara hård och fördömande mot samhällets olycksbarn och tycka att de får skylla sig själva.
Detta hävdade den brittiske populärfilosofen Alain de Botton vid ett framträdande under sitt aktuella Sverigebesök. I sina bästsäljare "Låt Proust förändra ditt liv", "Filosofins tröst" och nu senast "Statusstress" förmedlar han några av den klassiska filosofins livsvisdomar, filtrerade genom ett humoristiskt och självironiskt temperament.
Alain de Botton framhöll att nutidsmänniskan ofta står ensam med sina känslor av missunnsamhet eftersom de är så skamfyllda. "Varje gång en vän lyckas är det som om en liten bit av mig dör" citerade han den amerikanske författaren Gore Vidal, och publiken skrattade skamset men igenkännande.
Hur ska man då undvika att dras med i statusstressen? Alain de Botton pekar på några beprövade vägar. Trots att han själv inte är särskilt kristen framhåller han att kristendomen under Västerlandets historia utgjort en viktig motvikt till fixering vid yttre framgång. Den kristna traditionen har envist gjort skillnad mellan hur en människa framstår utåt och hennes själs verkliga tillstånd. Ja, tidvis har kristen tro till och med fått folk att oroa sig mer för om de gjort tillräckligt för att hjälpa sina medmänniskor än om de samlat tillräckligt med rikedomar.
Sedan finns bohemlivet, som även det upprättat en värdehierarki på tvärs mot yttre konventioner och framgångshets. Inte bohemeri i betydelsen att bära basker och dricka billigt rödvin, utan i betydelsen att värdesätta konsten högre än makt, pengar och status.
Konsten hjälper oss att se med nya, mer förstående ögon på oss själva och andra. Den stora litteraturen och teatern handlar påfallande ofta om människor som mycket väl skulle kunna kallas förlorare - tänk bara på Hamlet! - men genom att vi får följa deras liv och lära känna dem förstår vi bättre varför de hamnat där de hamnat.
Vissa skulle nog anklaga Alain de Botton för att erbjuda en förenklad och lättuggad version av filosofihistorien. Kanske det. Men för den som inte i första hand är ute efter att bli bra på filosofi, utan efter att bli bra på att leva, är han väl värd att lyssna på.