Vapenindustrin domineras stort av stormakterna. Mindre länder är i händerna på dem för uppbyggnad av sina försvar. Med den stora minskning av svensk vapenindustri som nu är på väg att drivas igenom, berövas mindre länder några av ganska få möjligheter till valfrihet och oberoende. Hur kan vi hindra detta till rimlig kostnad?
Det har länge sagts att vi egentligen förlitar oss på Nato. Vi samövar med dem. Vi är medlemmar i EU där Nato-länder dominerar och en gemensam säkerhetspolitik byggs. Det framstår som rationellt att vi, efter att ha blivit en etablerad del av EU och med Bush på väg ut, tar steget fullt ut in i gemenskapen och blir Nato-medlemmar.
Det borde vara värdefullt för Nato att i norr förstärkas av Sverige, som har ett potentiellt bra försvar och en bra vapenindustri. Vi borde i en förhandling om Nato-inträde kunna uppnå att en del av utvecklingskostnaderna för de nedläggningshotade vapensystemen bärs av Nato och att vi blir en viktig vapenleverantör i gemenskapen. Medlemskapet och en stark vapenindustri skulle för överskådlig framtid ge Sverige en mycket god säkerhet i en orolig värld. I stället för att förlora jobb och kompetens skulle berörda orter få en utveckling. Sverige skulle kunna fortsätta utveckla en högteknologisk industri, som i hög grad befruktar vår övriga industri och dess civila produkter.
Denna möjlighet till bättre nationell säkerhet än någonsin tidigare måste vara vägledande vid beslut om vår vapenindustri, inte närsynt budgetsnickrande. Sverige kan spara ett stort antal miljarder i offentlig sektor, så det redan goda budgetläget kan göras ännu bättre. Då ska vi inte för några få miljarder (egenutvecklat har ju visat sig billigare!) skrota unik industriell kompetens som byggts upp under årtionden. Och som alltså kan bidra till oberoende, gemenskap och säkerhet för oss och andra. Det är dags att prata med Nato om medlemskap!
Ulf Johannisson