Centerpartisterna Jörgen Johansson och Lena Ek skriver i en debattartikel i Corren (26/6) att storskarven bör strykas från EU:s lista över skyddade arter, och att allmän jakt på skarv bör införas. Östergötlands läns ornitologiska förening (ÖLOF) vill kommentera både enskilda detaljer och artikelns andemening.
Johansson och Ek beskriver utan diskussion skarvens ökning som explosionsartad. Sanningen är att arten ökade dramatiskt i slutet av 80- och början av 90-talet, men att populationen idag är i stort sett konstant på de flesta platser där arten förekommer i Nordvästeuropa. Undantag i Sverige är framför allt Gotland, Stockholms skärgård och Västkusten, där ökningen fortfarande är markant, men på många andra platser är beståndet stabilt eller minskande. I nuläget kan därför ökningen inte beskrivas som explosionsartad. Huruvida skarven ska finnas med på listor över hotade arter eller inte ska inte bestämmas genom löst tyckande, utan värderas vetenskapligt. Professionella naturvårdsbiologer - inte politiker, fiskare eller för den delen ornitologer - bör avgöra om skarven ska finnas kvar på EU:s lista över skyddade arter även efter 2010.
En annan fördom som artikelförfattarna spär på är att skarven alltid ger betydande skador på fisket. Studier visar tvärtom på generellt mycket låg andel skarvskador. Även om skarvar kan skada fiskeredskap och äter matfisk likväl som annan fisk, finns inga vetenskapliga studier som visar något generellt samband mellan skarvens ökning och nedgången i fisket.
Slutligen hävdar Johansson och Ek att skarvkolonierna är oestetiska och minskar den biologiska mångfalden, genom att spillningen dödar häckningsträd och annan växtlighet. Att använda estetiska argument i en naturvårdsdiskussion anser vi vara helt olämpligt. Ska måttet av skydd avgöras av hur vacker arten/boplatsen är? Det finns heller inga belägg för att skarven skulle minska den biologiska mångfalden. Tvärtom är det troligt att arten i ett landskapsperspektiv ökar diversiteten. Enstaka platser blottläggs för att sedan nykoloniseras av lavar, mossor och kärlväxter som inte förkommer på öar med väletablerad växtlighet. Dessutom skapas goda häckningsplatser för tärnor och alkor, både i befintliga och övergivna kolonier. Skarvkolonier kan också fungera som dukade bord för havsörnar, som därigenom fått en lättillgänglig födokälla.
ÖLOF är positiva till diskussioner om skarvjakt - vi tycker till exempel inte det är givet att dagens skyddsjakt under häckningstid är bättre än en tidsbegränsad allmän jakt under sensommar/höst. I specifika fall kan det också fungera att mota bort skarvar från platser där häckning är uppenbart olämplig. Men dessa diskussioner måste hållas på saklig grund, utan svepande generaliseringar och fördomar om skarven. Istället för att måla ut en enskild art som syndabock för både miljö- och regionalpolitiska problem, borde man fokusera på att åtgärda de reella miljöproblem - inte minst övergödningen - som är de verkliga hoten.
Kjell Carlsson