Socialstyrelsens utspel kring nya rekommendationer för sjukskrivning har väckt känslor. Utbrända ska gå tillbaka till arbetet och utmattningssymptom ska inte längre vara en grund för sjukskrivning, folk som drabbats av hjärtinfarkt ska nästan genast börja arbeta. Ungefär så har det framställts i media. Sanningen är att det handlar om rekommendationer och inga nya regler. Dessa är dessutom inte klara än utan ska redovisas för regeringen först den 1 oktober. Uppdraget att se över de försäkringsmedicinska riktlinjerna gavs till socialstyrelsen och försäkringskassan av den socialdemokratiska regeringen. Detta kan således inte vår regering få kritik för.
Att se över riktlinjerna för sjukskrivningarna är en viktig samhällsfråga. I detta vill vi kristdemokrater sätta den enskilda människan i centrum. Alltför många människor har sjukskrivits utan att de erbjudits vettig rehabilitering. Samtidigt som vi uppmärksammar sjukskrivningstalen och de diagnoser som ligger till grund för att sjukskriva någon, måste vi se arbetsplatsers ansvar och behoven av att finslipa de metoder som finns för att folk ska kunna bli friska. Det handlar inte om att vi ska låta någon som är utbränd återgå till arbetet med en gång. Det måste handla om att människor får möjligheter att komma igen på sina villkor.
Det finns många myter kring utbrändhet, vilket gör att vi inte alltid fokuserar på rätt saker när vi diskuterar den. Men diagnosen måste tas på allvar. Symptomen är fysiska i form av till exempel bröstsmärtor, hjärtklappning och magtarmbesvär, såväl som psykiska med sömn- och minnesstörningar och nedsatt koncentrationsförmåga som följd. I debatten låter det ibland som att det bara är i högpresterande yrken som människor drabbas av detta, men faktum är att människor i alla yrkesgrupper kan råka ut för utmattningssymptom. Det drabbar både kvinnor och män, även om kvinnor är något överrepresenterade. Gemensamt för alla som drabbas är att det behövs en längre tid - en tid som bäst bestäms av en läkare insatt på området - av bortavaro från arbetet för att man ska kunna komma igen. Betonas bör att de som drabbas är människor som har gett över sin förmåga för att just klara av sin pressade livssituation.
I debatten har felaktigt framförts att vi i Sverige skulle vara ensamma om diagnosen "burn-out". Vi har ett generösare sjukförsäkringssystem än i flera andra länder, där människor med diagnosen får förlita sig till egna tillgångar eller säga upp sig om ingen rehabilitering erbjuds dem. I detta fall är det andra länder som har att lära av oss och inte tvärtom.
Oavsett jämförelser ska självklart inte villkoren försämras för de mest utsatta. Däremot ska riktlinjerna verka för det vi kristdemokrater efterfrågat så länge, att det blir bättre möjligheter till adekvat rehabilitering.
Yvonne Andersson