Med utgångspunkt i Ulf Blossings kloka funderingar kring läxor (Corren 3/3) inser jag det sällsynta i att förnuftiga och välgrundade resonemang lyckas tränga igenom skränet inom den disciplin- och traditionsvurmande skoldebatten. Detta skrän som bland annat utgår från ett positivt samband mellan läxor och kunskapsinhämtningens kvalité. Ulf Blossing menar att detta bara är antaganden och att "synen på kunskap borde kanske diskuteras" i stället. Det är just där jag ämnar ta upp tråden i denna diskurs.
I min värld är skolans uppdrag; "att steg för steg förbereda våra ungdomar att kunna ta en aktiv del av nuvarande och framtida samhälle". Som verktyg ska vi förmedla ämneskunskaper men framförallt anser jag att vi ska stimulera utveckling av de personliga egenskaper som bland annat gick att läsa om i Corren 10/11 2008 (reportaget Egenskaper som ger dig jobbet). Dessa egenskaper inbegriper bland annat förmågan att vara strukturerad, självgående och positiv - det vill säga viktiga egenskaper för att fungera i yrkes- och samhällslivet.
Problemet med läxor är att fenomenet endast finns i skolvärlden och att de som bieffekt befäster de kontraproduktiva roller där läraren fastslår "hur" kunskaperna ska befästas (läxor) och där eleverna passivt lyder order. I andra samhällsmässiga sammanhang, exempelvis högre studier och inom yrkeslivet handlar det i stället om deadlines och beting och egna beslut. I och med läxorna avsäger sig dessutom läraren en stor del av sitt pedagogiska ansvar och lägger i stället över det på föräldrar och/eller extern läxhjälp.
På John Bauergymnasiet tar vi skolans och pedagogernas uppdrag på allvar. Bland annat är skolan "läxfri" vilket är helt logiskt i sammanhanget. Kurser och projekt innehåller examinationstillfällen, deadlines och beting och en elev som jobbar hårt och som vid behov utnyttjar vår läshjälp efter skoltid ("stugor") lägger ett minimum av tid hemma. Elever som inte utnyttjar skoltiden maximalt behöver antagligen lägga mer tid på stugorna och mer tid hemma. Detta handlar inte om läxor utan om att få saker gjorda i tid. Således ett utmärkt lärtillfälle där eleven tränas i att ta eget ansvar och att strukturera. Tar man inte detta ansvar så krävs det ibland tydligare riktlinjer, krav och speciallösningar men detta är ju inget nytt inom skolvärlden.
Mitt råd till läxvurmarna är därmed att fundera på vilken typ av kunskaper och egenskaper som samhället efterfrågar, vilket uppdrag skolan och pedagogerna egentligen har och hur vi bäst utformar skolan i linje med detta. Jag utgår optimistiskt från att slutsatsen inte blir att det handlar om mängden läxor, utan att vi i stället ska fundera på hur vi skapar kunskaps- och egenskapsbefrämjande lärmiljöer som på riktigt förbereder eleverna för mötet med omgivande samhälle.
L-G Danielsson