Medlemsfusk, bidragsfusk, hemlig kampanjkassa, valfusk, stadgebrott . . . listan kan göras lång på oegentligheter inom SSU, som nu står i fokus. Men det är moderpartiet som visat vägen och ansvaret vilar tungt på statsminister Göran Persson. När maktbevarandet blir mål tycks ändamålen helga medlen, som alltför ofta har förvandlats till fiffel och båg. Lojaliteten till parti-kollegor och till egen karriär är numera större än till gamla ideal om ett bättre samhälle.
Skandalerna i Motala, Gävle, Trollhättan, Stockholm, valfusk, påhittade medlemslistor, stöld av kampanjmedel, lägenhets- och mutaffärer och är inga isolerade företeelser utan det oundvikliga resultatet av ett långvarigt maktinnehav som ger oegentligheterna dess jordmån. Mygel och elitism växer som vattsarv och tistlar efter drygt 60 års maktinnehav.
Vad som gör mig mest bedrövad, när fusket avslöjas, är de ansvarigas oskyldiga uppsyn i teverutan och deras kreativa uppfinnings- rikedom i bortförklaringar. "Nej då, vi har inte fuskat!" låter det unisont. Ökar den mediala pressen till partisekreterarens stora förtrytelse, så klämmer man under galgen fram att "om det nu skulle visa sig vara sant, så skall vi gå till grunden med det här". Alltså tillsätts en utredning, underförstått av våra egna. Och sedan händer ingenting, absolut ingenting eftersom ingen vill eller vågar ner och rensa i ogräslandet.
Sjunkande opinionssiffror är inte mediernas fel utan beror på att man inte kan luras hur länge som helst. När vacker retorik aldrig omsätts i praktisk vardag, när jag vill arbeta och i stället får bidrag, när jag vill välja själv och monopol omöjliggör mitt val, när jag genom hederligt arbete aldrig kan spara till framtiden och när arv från släktingar inte finns då återstår bara tvivel och att drömma om lotto och trav.
Vi socialdemokrater, sa man med stolthet i rösten i min barndoms första maj-tåg och jag förstod att sågens arbetare måste vara mer goda och mer ädla människor än de som satt på kontoret och röstade med högern. Denna självgoda och självförhärligande inställning under många år tror jag är grunden till dagens maktmissbruk. I rättvisans och solidaritetens namn har rörelsens indoktrinering och politisering av hela samhället ägt rum. Belönings-, utnämnings- och bidragssystemen har skapat en lojal väljarkår, hörs protester så får oliktänkande genast från vänsterfolk höra att de är osolidariska med alla små och svaga och är ute och fiskar i grumliga vatten. För små och svaga finns det gott om, rättvist och solidariskt är det när selektiva bidrag till de mest behövande ersatts av generella för alla. För då kan hög skatt legitimeras och hög skatt innebär mycket makt. Jag förstår då att makten framför allt är ledstjärnan för socialdemokratin, deras egenintresse har förvandlats till allmän-intresse i rättvisans och jämlikhetens namn.
Maktskifte är det enda skyddet mot att makten skall bli helt och hållet korrumperad!
Harriet Larsson