Det sägs ofta att orsaken till folkpartiets framgång i valet 2002 var att tidigare moderata väljare gillade att folkpartiet efter utspelet om språktest för dem som ville bli svenska medborgare nu framstod som kritiskt till invandringen.
Teorin är ganska äventyrlig eftersom moderaternas tillbakagång samtidigt skylls på Janne Josefssons valstugerapportering där moderata valarbetare framtonade som uttalat främlingsfientliga.
Att väljare som stötts bort av moderat främlingsfientlighet skulle lockas av folkpartistisk invandrarkritik är svårt att tro. Men bland dem som trott på teorin befann sig olyckligtvis folkpartiledaren Lars Leijonborg och hans dåvarande partisekreterare Johan Jakobsson.
Det ledde till Leijonborgs värsta feltramp när han krävde inte bara övergångsregler som skulle hindra att vi fick hit "sociala turister" från de nya EU-länderna utan dessutom liknande regler gällande medborgare i alla EU-länder. Därmed hade han hittat ett problem som inte existerade och föreskrivit ett recept som gick rakt emot allt vad hans parti brukat stå för.
Effekten av det utspelet blev att allt vad folkpartiet hade att säga om invandrarpolitiken tolkades som utslag av en väljarflört med främlingsfientliga väljargrupper. I själva verket hade partiet med Mauricio Rojas i spetsen identifierat viktiga problem med ett stort utanförskap i en rad svenska kommuner. Men ingen tog den kritiken på allvar därför att den hade fel avsändare.
Överhuvudtaget kom Leijonborgs linje med att ställa krav på människorna att uppfattas som ett övergivande av partiets socialliberala tradition. Det är inte så mycket de enskilda ståndpunkterna i sig som det är fel på, som att det som märktes var att Leijonborg ideligen ägnade sig åt att hötta med pekfingret åt än den ena än den andra gruppen.
Att krav är andra sidan av en vilja till socialt ansvarstagande hade svårt att tränga fram. Och ingenting blev just bättre av att den borgerliga alliansen tvingade folkpartiet att gå med på diverse nedskärningar av förmånerna i sjukförsäkring och a-kassa. Till slut var det bara kravlistan som blev kvar.
Vid sidan av Leijonborg är det Jan Björklund och Johan Persson som framstår som de främsta företrädarna för den nya hårda fp-linjen. Jan Björklund lär bli Leijonborgs efterträdare och får ett styvt jobb med att tydliggöra att hans skolreformer inte syftar till att klämma åt några barn, utan tvärtom är till för att hjälpa dem som har sämst utgångspunkter.
Regeringssamarbetet ger - som Leijonborg och hans partisekreterare Erik Ullenhag bittert fått erfara - inte mycket utrymme för de enskilda partierna att profilera sig vid sidan om sin insats i respektive departement. Samtidigt är risken överhängande för att något av småpartierna hamnar under fyraprocentstrecket i nästa val. Därav den nervositet som ledde till Leijonborgs fall.
En naturlig konsekvens av detta borde vara en valallians mellan de tre småpartierna i regeringen, i stället för illa genomtänkta försök till profilering gentemot det ena eller det andra av dessa.
En sak är säker: Leijonborgs efterträdare får ingen lätt uppgift. För min del skulle jag ha önskat att partiet fått några år på sig att fundera på vem som skulle kunna förnya rörelsen efter Leijonborg. Då hade kanske Birgitta Ohlsson blivit den naturliga kandidaten trots att ett henne närstående kommunalråd nu satsar på Jan Björklund.
ernst.klein@telia.com