Riksdagsvalet är över. Enligt Vallokalsundersökningen var sjukvården en av de viktigaste frågorna för väljarna. Detta trots att debatten om sjukvården lyste med sin frånvaro under hela valrörelsen.
Enligt en undersökning som läkemedelsföretaget Actelion nyligen låtit göra, anser nästan alla i Östergötlands län (93 procent) att alla människor i Sverige ska ha rätt till samma vård. Lika många tycker att det är fel att vägra en patient livsviktig behandling med motiveringen att den kostar för mycket.
Men samtidigt är bilden av verkligheten en annan. Bara 15 procent i Östergötlands län tror att alla patienter verkligen får lika bra vård idag och 71 procent oroar sig för att kostnader ska komma att påverka deras tillgång till vård i framtiden. Lika många säger sig vara villiga att betala högre skatt om det säkerställer en högre vårdkvalitet.
Om man drabbas av en ovanlig sjukdom som kräver behandling med särläkemedel är denna oro för att få rätt sjukvård synnerligen befogad. Investeringskostnaden för att få fram nya läkemedel är nämligen hög och patienterna som har behov av läkemedlet är få. Om staten inte tar ett övergripande ansvar i denna situation, så hamnar enskilda sjukvårdshuvudmän lätt i orimliga prioriteringar när de måste väga nyttan av att ge få patienter det stöd som de förtjänar ställt mot andra nödvändiga åtgärder för fler i sjukvården.
Denna risk förstärks av den okunskap som inte sällan finns om särläkemedel bland landets ledande landstingspolitiker. Endast 10 procent av dessa uppger att de känner till definitionen av ett särläkemedel och de flesta av landstingen saknar en policy för särläkemedel.
Så många som 1/3 av ledande landstingspolitiker anser att det är fel att kostnader för särläkemedel skall belasta det enskilda sjukhuset eller landstinget. 2/3 av ledande landstingspolitiker tycker till och med anser att en sådan policy är onödig.
Genom att inrätta nationella medicinska centra för sällsynta diagnoser, kan man nå en framkomlig väg för att komma till rätta med okunskap och felbehandlingar som lätt kan förekomma i vården för dessa patienter. Med nationella centra blir det också säkrare och enklare att bedöma vilka nya, dyra läkemedel som ska ordineras. Resultatet blir tryggare patienter, bättre arbetsmiljö för personalen samt en kostnadseffektiv och mer rättvis vård.
Före 2013 ska EU:s medlemsländer utarbeta nationella handlingsplaner som ger samma möjlighet till behandling och vård av hög kvalitet. Många länder har gjort det, men inte Sverige. Varför? Har vi verkligen råd att inte ha råd?
FINN BENGTSSON, RIKSDAGSLEDAMOT FÖR ÖSTERGÖTLAND (M), PROFESSOR OCH ÖVERLÄKARE
INGELA THALÉN, F.D. STATSRÅD (S)
ELISABET WALLENIUS, ORDFÖRANDE SÄLLSYNTA DIAGNOSER
BRITT-MARIE FORSSTRÖM - NÄTVERKET PAH (PULMONIELL ARTERIELL HYPERTENSION)
ANDERS FASTH, PROFESSOR I PEDIATRISK IMMUNOLOGI VID DROTTNING SILVIAS BARNSJUKHUS
JÖRGEN LYDRUP, VD ACTELION PHARMACEUTICALS SVERIGE AB