Löneuppgörelserna på den svenska arbetsmarknaden duggar tätt i TV:s nyhetssändningar.
Värdet för de anställda ligger runt 3,5 procent i löneökning. Och finansministern talar om en förväntad nivå efter det att alla uppgörelser är klara på omkring 4 procent En TV-analytiker överträffade honom häromdagen när han till och med talade om en nivå högre än 4 procent.
När den borgerliga regimen tillträdde i höstas valde statsminister Fredrik Reinfeldt (m) att som enda specifika yrkesgrupp nämna lärarna. Han sade ordagrant att "Läraryrket är ett av landets viktigaste yrken".
Skolminister Jan Björklund (fp) besökte Linköping för knappt två månader sedan och talade då inför kommunens gymnasielärare. Hans budskap var ännu tydligare: "Skolan och lärarna är den enskilt viktigaste faktorn för Sveriges framtida utveckling".
Den nytillträdda borgerliga majoriteten i Linköpings kommun har i retoriken haft en liknande framtoning.
Som företrädare för Lärarnas Riksförbund borde jag med ovanstående nämnda vind i ryggen kunna känna mig trygg när det gäller årets löneökningar för lärare och studie- och yrkesvägledare, anställda av Linköpings kommun. Tyvärr förvandlades denna trygghet till motsatsen när jag förstod vad Linköpings kommun tänkte sig.
Utan att överhuvudtaget förhandla med lärarfacken bestämde kommunen att årets löneökningar för lärare och studie- och yrkesvägledare skulle ligga på 2 procent. Nivån försökte man i det längsta hålla hemlig för de inblandade, men de fick ändå på omvägar reda på hur det skulle bli.
Nu har buden från de olika skolorna börjat komma och det som vi ryktesvägen har hört verkar stämma.
Men lärarna har väl fått högre löneökningar än andra tidigare?
Kommunförbundet har spridit den uppfattningen - men så är det inte. Sanningen är den, att under de senaste tio år har lärare och studie- och yrkesvägledare fått en klart lägre utdelning än många andra yrkesgrupper i samhället.
Lärare och studie- och yrkesvägledare har därför en förväntan om att eftersläpningen ska rättas till och "normalnivån" på 3,5 - 4 procents ökningar dessutom ska utgå.
För den senaste tolvmånadersperioden, som årets löneförhandling gäller, har inflationen i Sverige enligt Statistiska Centralbyrån legat på 1,9 procent. Med tanke på att lärare och studie- och yrkesvägledare lönesätts individuellt inser man med lätthet att många av dem inte ens ges en inflationstäckning.
Linköpings kommun sänker alltså medvetet reallönen för en mycket stor grupp av lärare och studie- och yrkesvägledare. Efter vad vi har sett av buden hittills handlar det om cirka en tredjedel.
Och detta gör man i ett läge när man uttalar sig om hur viktig lärarkåren är, och i ett läge där kommunens finanser är starkare än vad de någonsin har varit - ett överskott på mer än en halv miljard kronor för 2006 och mellan nittio och hundra miljoner kr för 2005.
Detta är ofattbara tal - som skulle kunna ge en utomordentlig chans att satsa på lärares och studie- och yrkesvägledares löner.
Kommunens ledning ger uttryck för att lärarna och studie- och yrkesvägledare är viktiga. Hur får man detta att gå ihop med vad som sker i årets löneförhandling? Vad skickar det som nu sker ut för signaler till de unga lärare som kanske skulle vilja börja jobba i Linköping?
Inte ens när kommunkassan är så välfylld att den håller på att spricka kan kommunledningen tänka sig att satsa på lärarna och studie- och yrkesvägledare.
Vad skall få lärare och studie- och yrkesvägledare att i framtiden välja just Linköpings kommun som sin arbetsgivare? Räcker det med broschyrer med ett i grunden falskt budskap?
Åke Nilsson
Kommunombud för Lärarnas Riksförbund i Linköping