Replik till Krister Thorén (SD), Debatt 13/3.
Först av allt vill jag tacka Krister Thorén för hans poetiska beskrivning av vad en stad är. Det stämmer att vi inte alltid tar oss tid att reflektera över stadens innersta väsen. Många av oss engageras i stället av saker som påverkar vår vardag direkt, såsom vägbyggen, husprojekt och liknande. Det stämmer också att staden är en bärare av sin historia. Något vi måste ha största möjliga respekt för. Det går inte att bygga en stad utan att låta invånarnas historia speglas även i dess framtida uttryck.
Men där Krister Thorén enbart ser stadens historia som ett rosa skimmer ser jag en stad som vuxit fram genom århundraden av kompromisser. Där Thorén försöker påskina en stad som vuxit fram utifrån en enda given idé ser jag en stad som vuxit fram genom att idéer och influenser stötts och blötts mot varandra.
Krister Thorén försöker hävda att just en moské i Linköping stör en stringent linje som stadsutvecklingen skulle ha följt. Jag hävdar att en moské bara är en naturlig fortsättning på den krokiga linje stadsutvecklingen alltid följt i Linköping.
Stadsutveckling utgår alltid från sin historia. Men både nutid och framtid måste också ges plats för sina uttryck. Annars dömer vi samtiden att fungera likt ett museum, som Sverigedemokraterna dessutom försöker måla upp en falsk bild omkring. Där de hävdar att det alltid funnits en självklar bild av Sverige och svenskhet. I detta döljer sig en historierevisionism som i praktiken förnekar allt från Upplysningen till reformer för kvinnlig rösträtt och för invandringens betydelse i framväxten av Sverige som industrination.
Linköping har alltid varit en plats där nya idéer välkomnats och där vårt välstånd bygger på influenser utifrån. Låt oss fortsätta med denna öppenhet i stället för att låta slutenhetens enkla retorik ta överhand. Låt oss bygga en stad där också en moské får plats.