Jag instämmer helt i kommentaren i Correns artikel om skolan (4/7): Lärarna i Linköpings skolor gör ett mycket bra jobb, trots sin arbetsgivare Linköpings kommun.
Den personalpolitik som bedrivs är under all kritik och vi lärare pressas understundom mycket hårt. Nu är jag inte så naiv att jag inte tror att det problemet finns på flera arbetsplatser. Men det är i slutändan alltid barnen som blir lidande av de problem som finns i skolan.
Vad förväntar jag mig i all enkelhet?
* Tid till reflektion, vilket arbetsgivaren lovar oss i sitt personalpolitiska program, existerar inte. Förutom nu på sommarlovet förstås.
* Tid att ordna och organisera arbetslokaler och dylikt, finns inte. Eftersom det inte går att bevisa att det tar tid att hålla ordning på material, så finns inte den tiden.
* Tid att planera ämnesövergripande teman, som vi ska ha enligt läroplan. Tyvärr orkar vi inte träffas på helgerna och planera teman.
* Tid att arbeta när man själv vill och lite sammanhängande. Vi är cirka fyra lärare per dator och våra dagar är uppstyckade av lektioner. Detta leder till att de flesta hellre jobbar hemma, vilket kommunen tjänar mycket gratis arbetskraft på.
* Tid att rätta prov, läxor och arbetsuppgifter. Nu går helger och kvällar till det. De flesta lärare vill ha kvalité på de rättningar vi gör, vilket kräver tid. Om vi inte ska sluta ha prov. Men då får politiker/tjänstemän göra det klart för alla parter att det är ekonomi och inte pedagogik som styr.
Jag vet redan politikernas/tjänstemännens svar på dessa kommentarer: Vi gör så gott vi kan, vi anstränger oss för att hitta resurser till skolans personal, men vi har en ekonomi vi måste följa, så tyvärr.
Hur en skola kan gå back är ett mysterium. Att inga politiker eller tjänstemän kommer ut och vill diskutera problemen med oss berörda är svagt, mycket svagt. Att jag som lärare inte vet hur besluten tas är skrämmande. Antingen ligger beslutsdimman tät för att vi inte ska ha någon insyn eller så är det för att ingen har någon insyn och tar ansvar för kvalitén för all personal i skolan och för alla barn i Linköping.
Anders Grafström