Att vara forskare i början av karriären innebär en på många sätt otrygg och oförutsägbar tillvaro. Inte minst gäller det de många av landets doktorander vars arbete finansieras genom stipendium eller utbildningsbidrag. Det är försörjningsformer som ställer doktoranderna helt utanför de trygghetssystem som är självklara för alla som har en anställning. Inkomstrelaterad sjukförsäkring, föräldraförsäkring och a-kassa är sådan trygghet som dessa doktorander inte får ta del av.
När universitetsstyrelsen vid Linköpings universitet våren 2007 beslutade att sätta målet att anställning skulle vara den enda försörjningsformen inom forskarutbildningen senast våren 2010, så var detta ett unikt beslut som väckte stor uppmärksamhet i media. Inget av landets stora lärosäten hade tidigare, och har heller inte senare, fattat ett beslut som innebär en ambition att helt fasa ut utbildningsbidrag och stipendier som försörjning för doktorander.
Vi var många som då såg Linköpings universitet som ett föregångsexempel. Idag tre år senare kan vi se att detta beslut inte var särskilt mycket värt. När rektor Mille Millnert i en replik till Martin Dackling och Lars Abrahamsson den 8/2 på denna debattsida försvarar stipendiefinansiering för utländska doktorander, är det inget annat än ett svek mot det beslut universitetets styrelse fattade våren 2007.
Aktuella siffror visar också med tydlighet att den nya linjen gjort avtryck i verksamheten. Utvecklingen går mot att allt fler doktorander är försörjda genom stipendium. Enligt statistik från Högskoleverket för höstterminen 2009, alltså ett halvår innan målet skulle vara uppfyllt, finansieras över 5 procent av doktoranderna med stipendium. Våren 2007 var samma siffra 3,5 procent. Framför allt handlar det om doktorander vid tekniska högskolan, där över 8 procent är försörjda genom stipendium.
Andelen stipendiefinansierade doktorander har där mer än fördubblats sedan målet sattes våren 2007. Inte heller har man lyckats avskaffa försörjning genom utbildningsbidrag. Sedan våren 2007 har andelen endast halverats. Värt att notera är också att gruppen "övriga", där finansiering med egen förmögenhet är vanlig, har ökat kraftigt sedan 2007.
Linköpings universitet utmärker sig inte negativt bland de stora lärosätena vad avser andelen doktorander finansierade genom stipendium eller utbildningsbidrag. Tvärtom. Men man har svikit den goda ambition man satte upp.
RIKARD LINGSTRÖM 2: E VICE ORDFÖRANDE I SVERIGES UNIVERSITETSLÄRARFÖRBUND, SULF.