Varsel, uppsägningar och oro är tyvärr vardag för många inom industrin. Det fria fallet verkar ha avstannat, men fortfarande är situationen allvarlig.
Tillverkningsindustrin i Östergötland genomgår sin svåraste kris i mannaminne. Efterfrågan på våra produkter har på ett år minskat med mer än 30 procent i vårt län, för vissa till och med 80 procent. I medarbetare räknat är det cirka 2 000 personer som tvingats ut i arbetslöshet.
För att minska skadeeffekterna av nedgången träffade många företag och fackklubbar lokala krisöverenskommelser. Allt för att få hejd på varselvågen och kunna agera snabbt när väl vinden vänder igen.
Det kommer att ta lång tid innan vi är tillbaka på de nivåer som gällde för ett och ett halvt år sedan. Det gäller inte minst vad avser antalet medarbetare.
Det är mot den verkligheten som vi blev utomordentligt bekymrade när vi fick ta del av de centrala fackens krav inför kommande avtalsrörelse.
Har inte de fackliga företrädarna centralt förstått att lönekrav som inte företagen klarar av hotar medlemmarnas jobb? Vi menar att det är oansvarigt att, i ett läge där företag går på knäna och människors sysselsättning på allvar hotas, kräva centralt avtalade löneökningar.
Vi vill värna våra verksamheter med så få uppsägningar och varsel som möjligt. Vi har genom krisöverenskommelserna visat att det har gått när vi lokalt har haft möjlighet att förhandla och därmed skapa flexibilitet.
Företag och dess medarbetare behöver därför mer utrymme för lokala lösningar och mindre av centrala pålagor. Det ger anpassningsförmåga, ökar tillväxten och räddar jobb. I Östergötland är det extra viktigt eftersom industrin sysselsätter en tredjedel av de som har ett arbete.
Anders Wahlquist
Anders Granberg