Kommentar till Correns artiklar om förbränning av farligt avfall på Gärstadverken:
Tekniska verken har ansvar för att ta hand om fast och flytande avfall som hushåll lämnar efter sig. Dessutom tar de hand om industriavfall i olika former. Det ska naturligtvis ske på bästa tänkbara sätt, vilket just nu diskuteras gällande vissa farliga avfall.
Vad som också bör belysas i sammanhanget är varifrån avfallet kommer. Vilket ansvar har vi som medborgare, hushåll, företagsledare, politiker, tillverkningsindustri eller detaljhandlare för vilka ämnen som hamnar i avfall eller avlopp? Det enklaste sättet att minska problemen med farligt avfall är att minska tillverkningen och försäljningen av farliga ämnen. Samhället är genomsyrat av tiotusentals kemikalier som faktiskt hamnar någonstans - i sjöar och hav, luften eller marken. Vi kommer inte undan i det långa loppet, även om vi skickar avfallet till en annan anläggning.
Som forskare inom avloppssektorn efterlyser jag en diskussion om ansvaret för att fasa ut kemikalierna uppströms" - i tillverkning, försäljning och användning. Silver hör inte hemma i tvättmaskiner, därför att det förgiftar vattendrag och sjöar. Triclosan i tandkräm är onödigt och giftigt för mikroorganismer. Cancerogena ftalater i kläder hamnar på huden och i dammet hemma. Listan kan göras lång. I viss mån kan vi som handlar välja bättre alternativ, men det kräver ganska mycket kunskap. EUs kemikalielagstiftning REACH, svenska Kemikalieinspektionen och Livsmedelsverket lämnar i dag alldeles för stort utrymme för industrin att tillverka och sälja ämnen som inte hör hemma i samhället eller naturen. Ämnen som är skadliga medan vi använder dem eller som vi inte kan ta hand om på ett säkert sätt efteråt. Här skulle jag gärna se en aktiv debatt blossa upp!
Birgitta Rydhagen