Förra veckan var det fyra år sedan Fadime Sahindal mördades och så kallat hedersrelaterat våld började uppmärksammas av hela samhället och massmedier.
Fyraårsdagen gav också upphov till många artiklar om hederskulturen, om tjejer som lever i sådana familjer och som drabbas av hedersvåldet samt om vad myndigheterna gör för att de här tjejerna ska leva normalt.
Aftonbladet beskrev i artikelserien "Fadimes systrar" vad som händer i dag i de utsatta flickornas och kvinnornas liv. Liknande berättelser fanns i andra tidningar. Journalister träffade utsatta flickor och kvinnor som berättade om hur de står under järnhård kontroll av sina pappor och bröder, om hur de lever ett mycket begränsat liv och får stryk om de säger ifrån.
Hedersoffers sorgsna berättelser kunde vi också läsa på treårsdagen, tvåårsdagen och ettårsdagen efter morden på Fadime. Jag tror inte att det finns någon som inte vet vilket eländigt liv de drabbade flickorna har.
Myndigheternas insatser, ibland mer, ibland mindre lyckade, och deras försök att förbättra de här flickornas situation är också ett återkommande inslag i tidningarna. Många miljoner har gått till olika projekt som skulle hjälpa polisen, socialtjänste-män och andra inblandade att sätta sig in i hedersvåldsproblematiken.
Det som slår mig varje gång bevakningen av hedersvåldet dyker upp är den totala avsaknaden av "den andra sidan". Den sida som är orsak till flickornas elände.
Vad tänker de här papporna och bröderna? Tror de på Gud? Om ja, vad får dem att gå emot Koranen och Bibeln som båda förbjuder våld mot barn och kvinnor? Om nej, varför bryter de mot lagen i det land som de frivilligt valt att leva i? Finns det någon skillnad i själen efter att en familj förlorat sin dotter genom hedersvåld och om hon blivit påkörd av okänd bilist? Hur är det att vara en sådan pappa? Känner de någon trevlig svensk pappa?
Varför kommer andra pappor, som också är uppvuxna i hederskulturen men som stöttar sina döttrar på alla sätt, sällan till tals fast de är mycket fler än de våldsamma papporna? Är de inte attraktiva nog för att beskrivas? Passar de inte i massmediernas bild av en pappa ur hederskulturen? Hur är det att vara en sådan vanlig pappa? Och vad säger de här flickorna som kommer långt med hjälp av sin familj?
Jag skulle gärna vilja ha svar på de här frågorna. För att man ska kunna prata, berätta, resonera och diskutera djupare om vissa saker. För att man ska kunna se helheten under problemets yta och försöka hjälpa till. Det finns ingen människa på jorden som är helt immun mot alla andra människors åsikter. Men om man bara hör samma åsikter som en själv då finns det inte någon stor chans till en förändring.
Det är självklart att jobb, icke segregerat boende och lyckad integration är den bästa lösningen. Men detta kan ta hundratals år och den tiden har de utsatta flickorna inte. Man måste utnyttja de resurser som finns. Lyft fram alla de pappor som kommer från olika hederskulturer, men som sliter som djur för sin familj och sina döttrar. Som respekterar sin fru och inte gör skillnad på flickor och pojkar. De är många här. Detta kan hjälpa både våldsamma pappor, som kan se att det går alldeles utmärkt att vara en god förälder och behålla hedern, samt det svenska samhälle som ständigt buntar ihop alla icke svenska män till en grupp våldsamma invandrarmän.